Krutbanan till bergrummet

Straxt nordväst om Stockholm låg tidigare Stockholms Tygstation (ST) i området mellan Ulriksdal och Ursvik i Sundbybergs kommun. Området sträcker sig från järnvägstationen i Ulriksdal över delar av Järvafältet till det som idag är Ursviks nya bostadsområde. Området är mest känt inom försvarsorganisationen då det var här som bland annat Försvarets Materialverk, FMV och Försvarets Forskningsanstallt, FOA, låg och hade sin utvecklings- och vapenutprovning. ST låg ursprungligen på den plats som idag är Armèmuseet på Östermalm men som på 60-talet flyttade ut det mesta till Ursviksområdet där ST verkar fram till 1966 innan namnet byttes. Inom området så har det även funnits andra militära enheter som Värnpliktsverket där många har synats inför sin värnplikt och även Signalverkstaden i Sundbyberg, SIS och flera andra militära statliga instanser, här fanns även delar av Försvarsmaktens utvecklande verksamhet placerat. Tygförrådet (som inte avser ordet ”tyg”, i detta sammanhang betyder det ”utrustning” eller ”redskap” och inte klädestyg, vilket kallas intendenturmateriel) Ulriksdal är mest känt för att det var här som FFV, Förenade Fabriksverken låg, kort kallat Försvarets Överskottslager där övertaligt och utrangerat försvarsmateriel såldes till allmänheten. Det här blev senare mer privatiserat som Överskottsbolaget och Ö&B som sedan länge inte längre säljer övertaligt militärmateriel. I det området så låg inledningsvis även Arméns Intendenturförråd i Stockholm (AIS) och fungerade under många år som materialdepå för Försvarets materiel. Det var ett betydande stort område med många stora lager- och fabriksbyggnader men även en järnvägsbangård med anslutning till ”Krutbanan” och vidare ut på järnvägsnätet (SJ) vid Ulriksdals station. Järnvägen här ombesörjde materieltransporter in till Stockholms försvarsområde, men även ut i landet till andra förråd.

Den s.k. ”Krutbanan” var en normalspårig egen järnväg som utgick från Ulriksdals station, över Järva skjutbanor och till FMVś anläggning i Ursvik, banan anlades 1940-41 och var c:a 3km lång. Namnet fick banan, som länge var så hemlig att den inte ens fanns med på kartor, då vapen och ammunition transporterades till och från bland annat det stora berglager som fanns i Ursvik, anläggningen finns dock kvar men inte aktivt sedan många år. Trafiken på banan upphörde i mitten av 70-talet och banan revs upp redan 1980. Banan var elektrifierad med ett enkelt byggt kontaktledningsnät, växlingen ombesörjdes av SJ, som få utgick vanligtvis från Tomteboda.

Växlingsloken var vanligtvis elektriska Hg, Ub eller diesellok av modell T23, T21 eller V3, även ånglok av modell N och K4 ska ha använts under de tidigare åren Vagnarna var övervägande täckta G-vagnar även om även flakvagnar av modell O kom med skrymmande last och fordon i bland.

Järnvägslinjen användes under åren även till att öva anfall mot tåg och att applicera sprängmedel på, för utveckling av olika metoder. Även SJ använde banan till övningar, ett gammalt lok vältes ner för banvallen och sen kom en kranvagn dit och lyfte upp det igen, allt i övningssyfte. Även urspårningar och spåråterställning övades av SJ här.

Så småningom så bildades FKA, Försvarsväsendets Kemiska Anstalt som senare blev FOA, Försvarets Forskningsanstallt, som flyttade in verksamheten i området i Ursvik, FOA är idag FOI, Totalförsvarets Forskningsinstitut. Här togs det fram olika vapensystem och utvecklades olika ammunitionstyper, granater och sprängmedel. Undervattensteknik, vapen och skydd, NBC-skydd, kärnvapenteknik, ledningssystem, sensorteknik, stridssimulering och försvarsanalys var ytterligare några av verksamheterna som bedrevs här.

Här testades och utvecklades även vapen i det Svenska Atombombsprogrammet (1945-72) och små försöksladdningar i olika mindre vapensystem utprovades. När FOA även byggt sin mer avskilda anläggning vid Grindsjön på Södertörn så flyttades en stor del av försöksverksamheten dit, där det fanns ett vidare område för större tester. När så småningom atombombsprogrammet lades ner runt 1972 så fick en del av berganläggningen i Ursvik tjäna som förråd för kontaminetat testmaterial.

Man hade sedan testtiden vid försökseaktorn R1 på Tekniska Högskolan, placerat kontaminerat material i ett förråd i den gamla Myttingelinjen på Värmdö, även det flyttades till Ursvik en kort tid, för att senare fraktas till Svenska Atoms bearbetningsanläggning i Studsvik. Visst lågstrålande radioaktivt material sänkte dock i havsdjupet utanför Landsort och ligger där än i dag i en av Östersjöns djupaste delar.

Ursvik är ju även känt för den stora hissfabriken och ofta förväxlas den verksamheten med Försvarsmaktens verksamhet i Ursvik. Kring både hissfabriken och Försvarsverksamheten, så byggdes samhället Ursvik upp och blev bostäder för båda verksamheterna, det var dock hissfabriken som lade grunden till samhället Ursvik. Många av husen var s.k. Egnahemsbyggen och området ägdes tidigare av två jordbruksgårdar. 1938 antogs en byggnadsplan, utarbetad av arkitekten Gunnar Wetterling, för det villasamhälle som därefter skulle växa upp inom stadsdelen.

Hissföretaget Graham Brothers börjar sin verksamhet inne i Stockholm på Garvaregatan 1871, 1907 flyttades produktionen till Lilla Ursvik i Spånga (nuvarande Sundbybergs kommun). Produktionen ökade hela tiden och de flesta hus som byggdes med hiss fick hissar tillverkade av just Graham Brothers. 1936 brann fabriken i Ursvik ner och 1937 byggdes en ny fabrik som på 1950-talet kompletterades med ett högt hissprovtorn och fabriken byggdes även ut. De två, Graham Brothers och Försvarsmaktens olika anläggningar var de två stora arbetsgivarna i området under många år och området låg då långt ifrån andra större samhällen, så i Ursvik fanns även butiker och en egen busslinje. Man skiljde tidigare på Lilla och Stora Ursvik, idag har området det gemensamma namnet Ursvik.

Den stora berganläggningen i Ursvik var för tiden en av de största i Sverige, syftet med anläggningen var att på ett säkert sätt lagra bland annat Försvarets vapen och ammunition, men även försöksmaterial. Anläggningen stod klar i slutet av 40-talet och hade ett stort säkerhetstänk redan från början. Skeppen hade gummerade mattor och transporterna skedde i berget med en typ av eltruckar som var gnistfria, ventilationen var avancerad för tiden och även den gnistfri. Alla belysingsarmaturer var speciellt utformade för att vara så säkra de kunde och personalen skulle bära skor som var gummerade och inte hade spikade sulor, även det för att minska risken för gnistor, träskor var dock vanligt. Material som kom in till området skickades även ut till de omkringliggande förråden, allt lastades om på en speciell plats med en stor plan utanför bergrummet. Även förvarets fordon hämtade material vid lastplatsen, som hade en stor vändslinga för lastbilar med släp, mycket här ifrån kördes ut till olika mobiliseringsförråd och regementen i Stockholmsregionen.

Skrönorna säger att järnvägen fortsatte in i berget, vilket är fel då allt lastades och lossades vid den speciella kajen utanför och materialet kördes dit och in i anläggningen med eltruckar. Järnvägen gick dock fram mot bergrummets dörrar, men sen dyker tunneln brant nedåt med en stötvågtunnel och gör det omöjlig för en järnväg, även tunnelns konstruktion är för liten för järnvägsfordon. Det finns en spårritning som visar att spåret gick in i berget, den är dock felaktig och avser spåret fram till bergrummet, inte in i den. Utanför så fanns ett s.k. rundgångsspår i slutet av banan, vagnarna kunde hängas av och loket kunde köras tillbaka förbi tågsettet och gå ensamt tillbaka. I en bergsskärning i slutet av banan, innan den når anläggningarna, så passerades grindar och där fanns även en vaktstuga som var bemannad dygnet om. Vid passage med tåg så fick endast lokföraren och en växlare följa med innanför grinden, resten av växlarlaget fick vänta utanför. Hela området var väl stängslat och patrullerades av beväpnad personal, även bilinfarten hade vakter dygnet om och det var hårda kollar på fordon och personer som passerade. Området räknades som ett skyddsområde av högsta klass och bevakades väl för att hålla oönskade på utsidan. Anläggningen blev dock föremål för en av spionskadalerna på 60- och 70-talet då uppgifter om verksamheten såldes österut. I bergrummet pågick även vissa tester, tillverkning och förvaring, bergrummet fungerade även som skyggfabrik eller som ett verksskydd då viss produktion kunde fortsätta i händelse av ofred.

Huvudsakligen var förrådet avsett för skyddet av Stockholm och skulle förse Stockholms regementen och inkallade med vapen, ammunition och granater. Runt området så fanns speciella hus för förvaring av ammunition och sprängmedel, husen var byggda med tre stabila betongsidor och en i lättbetong, för att styra en eventuell explosion bort från de andra husen. Inom området fanns även ett separat skyddsrum för anläggningens personal, en berganläggning som snabbt kunde nås via flera ingångar. Området utvecklas och byggs ut i början av 60-talet, bland annat så byggs en större fabriksbyggnad där både FOA, SIS och FMV hade montering och tillverkning. Det sprängdes senare även ut vapenkassuner i kanten av det stora bergrummet, det här dels för att Hemvärnet stationerades i området men även för att lättare få ut färdiga vapen och ammunition vid ett väpnat angrepp. Även bevakningspersonalen hade sin utrustning här och på området fanns, förutom många byggnader för FOAs utvecklingsdel, även ett stort trähus i två våningar som hade alla persedlar och kläder som behövdes till snabbinkallande, det här var ursprungligen en del av Stockholms Tygförråd, byggnaden uppfördes i slutet av 50-talet och revs omkring 2010. Ett speciellt och väl vädrad hus var en stor lada som innehöll bland annat kamouflagenät av stora mängder, nog för att täcka hela Stockholms krigsbehov. Ett hus som sticker ut i utseende var ett långt avlångt hus där ammunition provsköts för att kunna mäta kulbana, hastighet och genomslag. Det fanns även fordonsförråd där Försvarsmakten hade fordon för bevakningen av området och för transporter, i förrådet fanns även fordon för underhåll av området. FOA ger senare upp anläggningen och mycket rivs, idag är området ett nytt bostadsområde där vissa av byggnaderna fått nytt syfte, den stora fabriksbyggnaden har blivit hallar för bollsporter, kallat Milot.

Efter att Krutbanan rivits upp 1980 så sparades närmare en kilometer av banan mellan Ulriksdals station och ett stenkrossverk som levererade material till banbyggen på SJ under många år, även den anläggningen och spåren är idag borta och endast bitar av banvallen går att se. Berganläggningen är fortfarande stängd för allmänheten och olika idéer har kommit upp för olika användningsområden av anläggningen, som datahall och parkeringsgarage till det nya bostadsområdet. Men enligt uppgift så används vissa delar fortfarande av Försvarsmakten och andra uppgifter gör gällande att vissa delar av anläggningen fortfarande bär på för hög bakgrundsstrålning efter åren med försök på atomvapen, området är dock inte längre ett skyddsobjekt. Krutbanans banvall finns fortfarande kvar och är idag en välbesökt vandringsled genom ett naturskyddat område fullt av fritidsaktiviteter.

Själva bergrumsingången och några kvarvarande byggnader finns idag att besöka, en gång- och cykelväg passerar straxt utanför och hela området bär spår av sin militära tid. Det finns även lämningar utefter banan kvar, mest känd är en järnvägsviadukt som fått bli kvar, det finns även rester efter skjutbanorna vid sidan om banvallen men även lite mindre skyddsbunkrar. Det fanns även i slutet av 70-talet idéer om att låta banan ligga kvar som museijärnväg, detta blev dock aldrig förverkligat.

Bilder: från eget arkiv och från öppna källor godkända för spridning. Text: från arkiv, nätet, återberättat och timebandits.se egenupplevd information.