En historia kring vilka det uppstått många skrönor, är den om de tre polska ubåtarna som internerades i Sverige från början av i början av 2:a världkriget och tills det var slut. Bland en del äldre som växt upp på Södermalm och i Årsta, på Stockholms södra sida, så har det i många år gått skrönor om att Tyskland dumpade miniubåtar på botten av Årstaviken under 2:a världskriget. Det finns dock ingen sanning i den skrönan utan historien handlar om de tre polska ubåtarna Sęp, Ryś och Żbik som kom att interneras i Sverige 1939. Först i Waxholm, därefter i Stockholm och slutligen vid Taxinge och Läggesta utanför Mariefred. Däremot så bogserades de tre ubåtarna via Hammarbyslussen vid Skanstull och vidare genom just Årstaviken till trakterna kring Taxinge långt inne i Mälaren.
I början av 2:a väldskriget så skadades fem ubåtar tillhörande den polska marinen när de sammanstötte och stred mot den tyska marinen i Östersjön. Två av ubåtarna, Orzel och Wilk lyckas i skadat skick ta sig till England för reparation. Men med Polens marinbaser utslagna så var det inget alternativ att återvända dit. Ubåtarna Sęp, Ryś och Żbik sökte istället nödhamn i Sverige då de i skadat skick befann sig mellan Öland och Gotland och ansågs inte kunna ta sig till England. Ubåtarna anlände senare till Stockholms skärgård, den 17 och 25 september 1939. Ubåtarna, av fransk tillverkning hos Ch. Navals Francais i Caen, var 78,5 meter långa och hade tillsammans 169 mans besättning. De sökte nu nödhamn via radio och de hade nu även uppmärksammats av resande på en Waxholmsbåt i höjd med Almagrundet och larmat skepparen. Kustradion vid Stavsnäs mottog en önskan om hjälp då ubåtarna var skadade och även att några ur besättningen var skadade och behövde vård. Det blev lite kaosartat när Marinstaben kontaktades från Stavsnäs via telefon och man ställdes inför problemet att ubåtarna kunde vara Tyska och ett anfall mot Sverige inte kunde uteslutas. Tyskarna var ju lite opålitliga så här under inledningen av 2:a världskriget och det här senariot hade man inte tagit höjd för. Men ubåtarna gick i ytläge och bar polsk flagg, vilket vissa utkikar som följe ubåtarna bekräftade, med viss osäkerhet fick de dock fortsätta, Tyskarna kunde ju vara sluga. Ubåtarna dirigerades till Sandhamn en efter en, där Marinens vedettbåt nr 75 mötte upp för att eskortera vidare in på svenskt vatten genom skärgården. Historien om ubåten Żbik det här året börjar den 7 september när Żbik lade ut ett minfält på 20 minor nordost om Jastarnia på Helhalvön (halvön utanför marinbasen på Hela). Ubåten patrullerade sedan i ett område nordost om Öland men fick senare problem med vatteninträngning genom dåliga tätningar. Då ubåtsbasen i polska Hela inte längre var tillgänglig för reparationer och vägen till England via Öresund var för lång, valde fartygschefen Michal Zebrowski att gå till Sverige för internering. Liknande historier gick Ryś (Lodjuret) och Sęp (Gamen) igenom innan de nådde Sverige.
Ubåtarna fördes först till Vaxholms fästning, där de avväpnades och de skadade togs om hand. Den svenska marinen klev ganska omgående ombord för att säkerställa att ubåtarna var polska och att de verkligen sökte nödhamn i Sverige. Besättningen och befälen uppträdde enligt uppgift korrekt och ödmjukt mot de svenska befälen och gav nästan om ursäkt att de oanmälda stövlat in på svenska vatten. Besättningen internerades tillfälligt i Vaxholm och bevakades av svenska soldater på grund av det osäkra läget som rådde. I oktober 1939 transporterades ubåtarna mot Stockholm och där reparerades de tre medfarna fartygen vid örlogsvarvet, där idag Vasamuseet ligger, och de bogserades därefter tillbaka i Vaxholm. Żbik (vildkatten) i sin tur läckte på grund av dåligt underhåll, mer än av skador den fått vid sammanstötningen med tyska marinen. Den 16 april 1940, en vecka efter den tyska invasionen av Norge och Danmark, flyttades ubåtarna till kajen vid Beckholmen i Stockholm, det för att Vaxholm skulle kunna hållas säkert om även Sverige skulle invaderas av Tyskland. Besättningen inkvarterades då lämpligt på det polska skolfartyget Dar Pomorza, som legat i Stockholm sedan början av september. Dar Pomorza låg vid Strandvägen under ett besök i samband med ett möte för segelfartyg från Östersjöstatena. Hon flyttades senare till Kastellholmen, där besättningen bodde från april till juli 1940.
Den 4-6 juni 1939 så bogserades ubåtarna genom Hammarbyslussen och in i Mälaren. De ankrades först vid ön Högholmen, men den 18 juli så fortsatte bogseringen till Förskär, vid Taxinge-Näsby utanför Mariefred. Besättningarna fick till en början bo ombord på två bostadspråmar från första världskriget, logementpråmarna Johannes och Cerberus. Officerarna inkvarterades i sin tur på passagerarbåten Drottning Sofia.
Under hösten flyttades dock ubåtarna och logementpråmarna ytterligare en gång, den här gången till Marielundsfjärden i närheten av Läggesta väster om Mariefred. Där låg de först på den östra sidan av viken, vid Hjorthagen, men efter ett par veckor så skedde slutligen en sista flytt några hundra meter över viken till Skallaholmen, medan logementpråmarna Johannes och Cerberus lades på den norra sidan av viken vid gården Marielund. Väl där så ville rederiet använda fartyget Drottning Sofia till annan verksamhet och officerarna förlades istället vid Villa Ekbacken, intill gården.
Boendet för besättningsmännen på de två pråmarna var inte det bästa alternativet då de var trånga och omoderna, så på våren 1943 kunde de polska besättningsmännen istället flytta in i tre baracker uppförda vid gården, delvis uppförda med hjälp av besättningsmännen själva, en barack för varje ubåt. Ubåtsmännens kontakter med Mariefred och det svenska samhället blev allt tätare ju längre interneringen pågick och Polackerna blev omtyckta av allmänheten. Flertalet av besättningsmedlemmarna tog arbete även utanför lägret med bland annat skogsavverkning, husbyggen, vägbyggen, järnvägsunderhåll och skördearbeten.
Ubåtsbesättningarna deltog även i det sociala livet i staden, med teater, konserter och på marknader. Ubåtsmännen blev livslångt bekanta med många svenskar och de trivdes ihop och besättningen hjälpe ofta till med olika byggnationer och reparationer. Det uppstod även några förhållanden och giftemål mellan besättningsmän och svenska kvinnor, där några blev kvar i Sverige även efter krigsslutet, liksom många av de som nu fått fasta anställningar och annat boende. De tre ubåtarna låg kvar i Mariefred under hela 2:a väldskriget, med undantag för några veckor under sommaren 1941 då de fördes till Stockholm för genomgående undersökning av Marinen. Hösten 1945 var kriget slut och ubåtarna återlämnades till den polska staten och seglade dels för egen maskin och med hjälp bogserbåtar tillbaka till Polen. Interneringslägret vid Mariefred avvecklades dock efter krigsslutet och gården ersattes för sin insats av den svenska och polska staten. En officer och ungefär hälften av manskapet följde med ubåtarna tillbaka till det nu fria Polen, men flera av officerarna reste vidare till England, USA och Kanada. Ungefär 75 personer valde dock att stanna i Sverige och flertalet bosatte sig i trakterna kring Mariefred och Taxinge. Några av besättningsmännen avled under interneringen, och är begravda på Mariefreds kyrkogård och vid Marielunds järnvägsstation, längs museijärnvägen Östra Södermanlands Järnväg, ÖSlJ, finns idag en minnessten som hedrar ubåtsmännens vistelse i Sverige. Järnvägen mellan Läggesta och Taxinge var normalspåring under 2:a världskriget och från stationerna reste ofta besättningen för att se bland annat Stockholm och Eskilstuna. Idag används en del av den gamla banvallen till ÖSlJś smalspåriga museijärnväg.
Ubåtarna var sedan i drift några år till i Polen, Sęp var i drift till 15 september 1967 då den höggs upp, Żbik och Ryś utrangerades redan 1956 då även de höggs upp.
Fakta
Fritt från bland annat Wikipedia, öppna fakta på nätet och återberättade historier, bilder från fria öppna källor och godkända för publicering.
timebandits.se 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.