Transportlösning

Eftersom vi försöker hitta små intressanta saker, gärna om försvarsmakten, som man normalt inte vet om eller aldrig sett, så har den här artikeln kommit att handla om några järnvägsvagnar med ett lite speciellt syfte inom Sveriges beredskap. Det handlar inte om pansartåg eller tåg avsedda för något superhemligt vapensystem, utan några vagnar som gjorde något omöjligt möjligt. Vår historia hamnar geografiskt på en numera mycket omtalad plats på gränsen mellan Dalarna och Värmland och som väldigt många nyfikna besökt de senaste åren. Den har presenterats i ord, bild och film av väldigt många, faktiskt även av oss på Timebandit i en artikel för länge sedan och även en senare fotoserie. Det handlar om krutfabrikerna i Tyfors, men inte vad som skedde här, för den historien finns sedan länge allmänt överallt på nätet. Vi kallar här krutfabrikerna för Tyfors 1 och 2, det var två fabriker för framställning av bland annat krut och drivladdningat till ammunition.

Tyfors 1 var den yttre fabriken i samhället Tyfors och bestod av många olika hus med stor spridning och med olika syften. Tyfors 2, som anses vara den intressantaste av de två, är en skyddad fabrik insprängd i Tyberget någon kilometer utanför Tyfors. Det som vi riktar in oss på här är transportbiten kring krutfabriken, då allt annat redan är berättat. I Tyfors fanns en järnväg som stod för mycket av krutfabrikens transporter under de åren den var aktiv. Själva fabrikerna var i drift enbart under andra världskriget, 1940 – 1945 och viss tillverkning hängde kvar ett par år efter som ett avslut, men krutfabriken fortsatte sedan att stå i beredskap till början av 70-talet. Fabrikerna hade då sakta börjat att tömmas på maskiner och material under åren och det enda stora som hände var att man i slutet av 70-talet började bygga ännu ett bergrum bredvid den gamla bergfabriken. Ett bergrum avsett för totalförsvaret och lagring av ammunition och faktiskt robotar, en verksamhet som höll i sig en bit in på 2000-talet.

I krutfabrikerna tillverkades främst nitrocellulosakrut (röksvagt krut) och liknande produkter för främst drivladdningar till kanoner, men även till handeldvapen. Fabriken byggdes 1940 med hjälp från Åkers Krutbruk för att säkra det svenska totalförsvarets behov under kriget. I samhället Tyfors så passerade en järnvägslinje, men inte en vanlig ”SJ-linje” med normalspåriga 1435mm, utan en smalspårig järnväg med den lite udda spårvidden 802mm. Järnvägen hade sitt ursprung som en järnväg mellan Tyfors och stationen Neva på normalspåriga Inlandsbanan, eller som den delen hette då, Mora – Vänerns Järnväg, MVJ. Den smalspåriga delen anlades 1889-1890 av Gravendals bruk för att frakta gods, främst träkol och pappersmassa, mellan Tyfors och Neva station, en sträcka på c:a 6 km. Det här var långt före tankarna på att bygga en skyddad krutfabrik i Tyfors. De första åren sköttes trafiken med hästdragna vagnar, för att senare övergå till ångloksdrift. 1910 förlängs banan och sträcker sig österut till samhället Annefors, vilken senare byter namn till Fredriksberg.

1929 öppnas sträckan Fredriksberg – Neva för allmän trafik. Sträckan Neva – Annefors tillhörde då SVJ, Säfsnäsverkens järnväg. Redan 1875 hade det byggts en järnväg från andra hållet, från stationen Hörken på Bergslagsbanan till Gravendal och senare fram till (Annefors) Fredriksberg. 1930 kommer nästa stora utbyggnad av bannätet, det dras en linje mellan Hällefors och Gravendal, vilken ansluter till den befintliga delen till Fredriksberg, Tyfors och Neva. Linjena slås därefter samman under namnet Hällefors – Fredriksbergs Järnväg, HFJ. 1940 så läggs dock linjen Gravendal – Hörken ner på grund av bristade frakter och rivs sen upp. I samband med det här så byggs det en ny bangård vid Tyfors Nedre som även ansluter till byggdet av krutfabriken. Att linjen, som nu går från Neva till Hällefors, är viktig för transporter beror inte enbart på den stundande kruttillverkningen i Tyfors utan grundar sig i den 1897 byggda Sulfitmassefabriken i Fredriksberg.

1900 byggs den fabriken ut för att producera 5000 ton sulfatmassa om året, företaget hette då Gravendalsverken. År 1916 köptes Gravendalsverken av Hellefors AB, som hade en järnbruksrörelse i Hällefors. Hellefors AB fick dock ekonomiska problem 1924 och hade under en tid staten som ägare. Fabrikerna återgick under 1930- och 1940-talet i privat ägo och pappersbruket hade 1950 en produktion på 30.000 ton. Järnvägen till både Hällefors och Neva blev en viktig transportlänk ut till köparna, men även in för råvaror som timmer, lut, brännolja och liknande. 1958 köptes Hellefors Bruk AB av Billerudkoncernen som successivt avvecklade bruket i Fredriksberg och den 22 juni 1972 så slog fabriken igen. Men redan 1964 gick det sista tåget på linjen Fredriksberg- Neva. 1970 hade trafiken på resten av banan lagts ner och banan rivits upp, transporterna övergick de sista åren till landsväg och pappersmassefabriken fick nya hyresgäster med olika andra verksamheter.

Fabriksbyggnaden i tegel stod sedan öde i många år och vi i Timebandits hann med att dokumentera fabriken, som några år senare och utan ägare, revs av kommunen.

Tyfors Krutfabrik och järnvägen

Det anlades som sagt en bangård vid Tyfors Nedre med anslutning till krutfabriken. Bangården där och ett spår vid Tyfors Övre kom att bli lastplatser för krutfabriken, dels för material in till fabrikerna, men även färdiga produkter ut från den samma. Från Tyfors Övre så drogs en rörlinje från järnvägen och krutfabriken i berget, Tyfors 2. Den här vägen pumpades dels brännolja till uppvärmning och viss eldrift vid bergfabriken, men även vissa kemikalier som behövdes vid produktionen, kom via rör istället för landtransport. Tyfors Övre blev även en lastplats för transporter av material mellan järnvägen och bergfabriken på lastbilar via landsvägen dit, en sträcka på nästan en kilometer. Transporter mellan Tyfors 1 och 2 sköttes även det av lastbilar. Vid Tyfors Nedre så lastades material och produkter direkt på och av från järnvägsvagnar, då spåren sträckte sig in på fabriksområdet vid krutfabriken Tyfors 1. Inne på området fanns även ett internt smalspårsnät där produkter fraktades för hand mellan fabrikens olika processer. I Neva byggdes en stor omlastningsplats med flera stora byggnader där gods till och från krutfabriken och pappersbruket lastades om mellan smalspåret och normalspåret.

Här byggdes även ett stort cisternområde där allt flytande som produktionen vid krutfabriken och pappersfabriken använde lossades från normalspåriga tankvagnar till smalspårets vagnar. Redan i slutet av 30-talet hade Fredriksbergs Pappersbruk infört så kallade överföringsvagnar där de normalspåriga vagnarna drogs upp på smalspårets lågbyggda överföringsvagnar. Man kunde på så sätt flytta vagnar med gods utan omlastning i Neva. Det byggdes ramper för ändamålet i Neva och som sedan via smalspåret drog normalspårets vagnar till fabriken och pappersbruket för lossning. Även krutfabriken i Tyfors kom alltså att ingå i överföringstrafiken, främst med flytande kemikalier och eldningsolja till de båda krutfabrikerna.

Den myndighet som ansvarade för anskaffning och produktion av krut och ammunition under perioden 1940–1945 var Kungliga Krigsmaterielverket, KKV.
Myndigheten bildades den 1 juli 1940, kort efter krigsutbrottet, för att centralisera styrningen av landets krigsmaterielproduktion och säkerställa försörjningen under beredskapstiden. KKV kom att beställa två egna överföringsvagnar 1941, för att säkerställa transporterna mellan Neva och Tyfors. Vagnarna kom att användas tillsammans med de fyra överföringsvagnar som HFJ redan ägde, i banans gemensamma trafik. Överföringsvagnarna kom främst att användas i trafik mellan Neva – Tyfors – Fredriksberg, men vissa transporter gjordes även till och från Hällefors. För att de skulle fungera så fick delar av linjen byggas om, bland annat ökades höjden under viadukter. När godstrafiken till och från krutfabriken upphör i slutet av 1945 så övergår de två överföringsvagnarna till HFJ som sedan kom att använda dessa fram till 1966 då nerläggningen av banan startade, trafiken på delen Tyfors – Neva upphörde redan 1963.

Några överföringsvagnar såldes, några skrotades, spårvidden 802mm hade de här åren börjat upphöra på de få banorna som hade spårvidden. Några vagnar ”spårades om” till 891mm som var en vanligare spårvidd och som fortfarande fanns kvar på skilda håll i södra Sverige.

Krutfabrikerna låg i träda en bit in på 70-talet och skulle aldrig komma att ta upp produktionen igen. Anläggningarna tömdes på det mesta materialet som fanns kvar, men mycket av maskinparken blev kvar när fabrikerna stod och förföll. Berganläggningen stängdes igen, men området fortsatte vara ett skyddsobjekt en bit in på 2000-talet då FMV hade viss verksamhet i den tillbyggda bergdelen. Den yttre fabriken Tyfors 1, övergick så småningom till motorföreningen som har tävlingsbana för bland annat Folkrace i Tyfors.

Bergfabriken Tyfors 2 stod och förföll men uppmärksamnades genom TV-serien Svenska hemliga rum där Melker Becker förevisar fabriken, dock utan att röja platsen där den ligger. Sen kom bergfabriken att samla många intresserade som lyckades ta sig dit och krypa in, ryktet om bergfabrikens placering spreds på nätet. Vi i Timebandits besökte bergfabriken både ett par år innan TV-serien och även ett par år efter och då var förfallet stort. 2024 så tröttnade markägarna på springet som innebar stora risker för besökande, och lät en gång för alla att plombera bergfabriken.

Järnvägbanken för järnvägslinjerna går fortfarande att besöka, vissa delar ingår i vandringsleder och andra är cykelvägar. Den yttre krutfabriken Tyfors 1 har idag kvar de flesta av byggnaderna och går att besöka, men inte utan föregående kontakt med de nuvarande ägarna. Följer man linjen från Tyfors till Neva så passerar man en av Sveriges första järnvägsbroar i betong som fortfarande efter 120 år är solid och stabil. Neva station, som gått över till SJ och bildat den sydligaste delen av Inlandsbanan, lades ner 1 september 1969. Bangården och byggnaderna revs upp och försvann, men ett genomgående spår blev kvar och ligger där än, fast igenvuxen.

Att linjen mellan Vansbro och Kristinehamn, den nedre delen av Inlandsbanan, ligger kvar idag beror på att den i alla år ingått i den s.k. ”Generalplanen”, alltså i beredskap för ett kommande krig. Något underhåll har dock inte skett sedan 1970 och sträckan är således inte farbar med tåg, vissa delar används dock för uthyrning av cykeldressiner. Längre söderut i höjd med Lesjöfors så var dock trafiken igång en bit in på 90-talet innan även den delen lades ner. I och med att Sverige nu gått med i NATO så har intresset för bandelen ökat och det pratas om upprustning, men det har man pratat om i 50 år, så vi får se hur det blir med den saken. Nevas stationshus finns kvar, fast sedan många år som fritidshus.