Fram till början av 2000-talet så var ju Stockholms fasta kustförsvar rejält utbredd från norr till söder via Skärgårdens otaliga öar. När Sverige avrustar från 90-talet och in i 2000-talet så beslutas även att det Svenska fasta kustförsvaret, från Kalix, runt hela vårt kustband och upp mot Strömstad, skulle avvecklas. Tanken kring det var flera, dels så slutar man tro på en invasion från havet nu när (det förra) Kalla Kriget äntligen var slut. Samtidigt så tyckte man att tanken kring ett fast kustförsvar var förlegat, fienden visste ju redan vart allt var placerat och kunde börja ett anfall genom att först slå ut det fasta. kustförsvaret. Och det var ju just den biten, de flesta anläggningarna hade blivit så omoderna och klarade inte längre de moderna vapnen, anläggningarn byggdes i en tid då vapenkraften inte var lika stor som hos dagens vapen. Men att underhålla och uppdatera anläggningarna var samtidigt väldigt kostsamt och med en stramare försvarsbudget så blev beslutet det logiska att få bort alla anläggningar. Även anläggningarnas omoderna vapenkraft var ett problem och krävde dyra uppgraderingar och det ansågs bli för dyrt. Det var enbart systemet ERSTA, Ersättning Tungt Artilleri, som levde upp till modernare krigsföring, Men ERSTA-batterier fanns det endast sex stycken av, tio var planerade men på grund av sparkrav så blev det enbart sex stycken byggda. De placerade på Landsort, Slite på Gotland, Ystad, Trelleborg, Holmögadd och Söderarm. Samtliga är rivna och plomberade, förutom batteriet på Landsort som idag är ett välbesökt museum och hela anläggningen är helt intakt. Det fasta kustförsvaret hade en brokig skara kanontyper som var av gammal standard, många hade sitt ursprung från Flottans äldre krigsfartyg byggda redan under 1:a världskriget, även kanoner från utrangerade stridsvagnar användes och fyllde sin funktion just då, en del var tillverkade för ändamålet men omoderna i en modern tid. Några av de större anläggningarna har idag räddats som museum, som t.ex. Femöresfortet i Oxelösund, delar av KA5 på Hemsö, Siaröfortet i norra Skärgården och inte minst Vaxholms Kastell.
Men övriga anläggningar mötte under 10-15 år rivningsivern, kanoner skars ner, anläggningar revs och gjöts igen, allt radderades bort. Men förutom de anläggningar som idag är museum så har vissa delar av andra anläggningar bevarats i olika former. Några med nytt syfte, som hem åt fladdermöss eller som privatbostäder(!), alternativt så finns de kvar på grund av att något historiskt har skett på platsen. Men en del har lämnats kvar och går att besöka, fast oftast enbart via båt. I Stockholms södra skärgård så var ön Järflotta en väl befäst ö där många värnpliktiga drillats genom åren. Batteri Järflotta färdigställdes 1942 och ingick i den så kallade Havsbandslinjen. Batteriet var en viktig del av försvaret av inloppen i Stockholm och upp mot Södertälje och användes även fram till 1990-talet som stabsplats. Men tyvärr så har många värnpliktiga och fast anställda genom åren omkommit i olika olyckor i samband med övningar, kustförsvaret kom ju aldrig att användas i skarpt läge då vi varit fria från krig i över 200 år. Vanligtvis handlade det spräng- och skjutolyckor, fordonsolyckor, drunkning eller fall från hög höjd.
En olycka som sticker ut lite och som fått ett monument efter just en sprängolyckan som skedde den 19 augusti 1948. Batteri Järflottas pjäs 2:a hade en 24mm kanon och anläggningen låg vid Sågviken, den skulle den här dagen provskjutas av värnpliktiga i sällskap med några befäl. När skott gavs så gick trycket bakåt och sprängde bort bakstycket, nio personer dog omedelbart och fyra skadades. Det var vid en så kallad teknisk skjutning som ett pendeltryck uppstod, förmodligen vid för stor laddning, vilket sprängde mekanismen och pjäsens bakre delar. Trycket blev kvar inne i det täta sprängsäkra kanonhuset när bakstycket sprängdes loss.
En utredning tillsattes omgående och de omkomna transporterades från platsen på en vedettbåt i kistor till Nynäshamn, där en präst och försvarets personal mötte upp, resan gick sen vidare via Stockholm och Vaxholm. De skadade togs först om hand i sjukstugan i berganläggningen och transporterades senare tillbaka till fastlandet. Olyckan utreddes där man fastslog att laddningen troligen varit för stor, det framgick dock inte varför en större laddning apterats och skuldfrågan var svår att utreda. Efter olyckan återställdes kanonen och var i drift en bit in på 90-talet. Övriga pjäsplatser skrotades under 90-talet och öns skyddade berganläggningar tömdes och gjöts igen, men pjäs 2 blev kvar som ett minne från olyckan och är idag ett statligt byggnadsminne som går att besöka då, Järflotta numera är avmilitäriserad. En minnestavla upprättades 1953 för att hedra de omkomna och sprängolyckan på Järflotta räknas som en av de värsta olyckorna inom försvaret.
Minnestavlan innehåller följande text
ÅT MINNET AV DEM SOM FÖLLO INVID NYNÄSHAMN VID KANONSPRÄNGNINGEN DEN 19 AUGUSTI 1948
MAJOREN ERIK O E WALLIN *4/1 1906 KAPTEN TORSTEN NORDGREN * 6/11 1910
FLAGGSTYRMANNEN FOLKE I N HAMMAR *19/6 1895
FLAGGRUSTMÄSTAREN G HELMER SÖDERSTRÖM *8/6 1908
RUSTMÄSTAREN J ARTUR T BRÄNDSJÖ *20/4 1923
FURIREN LARS A WESTLING * 20/3 1928 VÄRNPLIKTIGE SVEN GUNNAR SVENSSON *18/12 1927
VÄRNPLIKTIGE SIVERTE WALLBOM *1/2 1927
VÄRNPLIKTIGE ERIK ALFRED KARLSSON *15/8 1927
VAXHOLMS GARNISON OCH KAMRATFÖRENINGEN VAPENBRÖDERNA UPPSATTE TAVLAN ÅR 1953
Bilder från öppna källor godkända för spridning. Text från olika sidor på nätet, Krigsarkivet och återberättat.
timebandits.se 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.