Vad finns under Stockholm?

Det här kan bli lite kontroversiellt, men vi tar på oss uppgiften att förmedla artikelns innehåll och utgår från att vi gör rätt, det efter en hel del rådfrågande och korrigeringar. Det här blir en mycket lång artikel, så ta dig tid att läsa igenom hela och titta på bilder som får representera texten generellt.

Vi får väldigt ofta mejl med frågan om hur man kommer ner och får se Stockholms underjord och de gigantiska anläggningarna som sägs finnas där. Anledningen till den frågan ligger i att vi har publicerat mycket bilder under åren och som vi har tagit under just Stockholms yta. Folk söker även svar på en massa rykten, skrönor och historier man hört om, finns det en sanning i dessa? Intresset för allt som gömmer sig under staden är stort och figurerar konsekvent på sociala medier och olika forum bland foliehattar och konspiratoriska personer, vet vi mer om detta och finns det en liten uns sanning i att Stockholm är ihålig som en gammal schweizerost och gömmer gigantiska anläggningar klara att använda i ofredstider eller vid katastrofer?

Vi ska här försöka klargöra hur det förhåller sig utifrån vårat kunnande och vetskap, vi vet inte allt men en del. Men med det speciella och aktuella säkerhetsläget i världen så blir det en balansgång och en svag is att ge sig ut på, kring vad som fanns, finns och vart, samt om det ens existerat eller existerar? Vi väljer att beskriva Stockholms innerstad då det är det vi räknar som ”under” Stockholm och nämner bara de yttre områdena i sammanhang med de inre området.

Men vad vet vi egentligen och är det rätt och sant? Vi får börja med att backa bandet cirka 30 år och till en tid då ett första kallt krig var slut, ett försvar som monterades ner och en tid då man trodde gott om allt och alla igen, det fanns nästan ingen fiende längre, trodde man. Det är under den här tiden det även fanns en möjlighet att besöka Stockholms underjord och det var vad vi fick göra, vi fick legalt se mycket, men långt ifrån allt. Med det så är de flesta av de bilder som förekommer på vår sida tagna för flera år sedan och i den tid som världen inte var lika hotfull som idag. Vårt kunskapstörstande om Stockholms underjord upphörde inte när svårigheten att få ta nya bilder upphörde, utan vi har följt projekt efter den tiden och även sett hur gamla hemligheter har förändrats och även försvunnit, mycket utan att en ha blivit dokumenterat till eftervärlden. Det är ju vår vision, att försöka se till att historien bevaras och inte försvinner i tysthet. Vi har aldrig heller ”hängt ut platser” (eller outat som det idag kallas), de platser vi i förtroende fått besöka och dokumentera, det har varit en hederssak för oss med ett ömsesidigt förtroende. Men det här innebär inte att vi kan avslöja delar av allt och än mindre i sin helhet, mycket beroende på att vi inte vet allt men även för att vi inte bör berätta vad vi eventuellt vet. Fortfarande gäller gammal hävd och lojalitet som säger ”En svensk tiger” eller ”En svensk håller truten”, det man inte sprider kommer heller inte i fel händer och det här är vi på det klara med fullt ut och håller hårt på och det här blir ett vågspel där vi vill landa på det vi får publicera och på rätt sida av lagen. Egentligen så är vi inte lika nyfikna på varför och hur platser används eller använts, som om hur de är konstruerade och dess syfte, men kanske inte heller vart de finns, men mest varför och hur konstruktioner blev som de blev.

Men vi ska ändå ta upp en del skrönor och räta ut några frågetecken på det vi vet, samt i stort beskriva vad som eventuellt kan finnas under Stockholm. Egentligen är Stockholms underjord inte mer unik än andra huvudstäders undre värld, det är ju självklart att det finns infrastruktur även under städerna för att de ska fungera på ovansidan.

När det gäller Stockholms underjord så kan man dela in det i olika bitar där vissa är och förblir hemliga och där andra är väldigt vardagliga och redan väl kända och officiella. Men innan vi tar tag i de olika delarna så måste vi klargöra Stockholms topografi som är avgörande för dess underjord. Stockholm är ju delat genom ett antal öar som stadsdelarna är placerade på, vilket är omkring 15 st. Mellan öarna så är det vatten och under vattenytan finns det en botten som i vissa fall ligger väldigt djupt. Det här blir ett problem om man t.ex. ska bygga en tunnel mellan två öar, man måste ofta ner väldigt djupt i ändarna om det ska fungera. Sen består grunden i Stockholm av rejäla mängder gråberg, men samtidigt löper det djupa sandåsar genom staden och även sänkor med lera och morän, även gamla sjöbottnar. Det här är viktigt att veta för att förstå vissa problem som uppstår när man ska knyta ihop Stockholm under jord.

Det första vi tittar på och som inte är någon hemlighet, är tunnelbanan. När man bygger de första delarna (system 1, grön linje) från slutet av 1940-talet, så hamnar mycket lite i berg, vanligast var att bygga ner tunnelbanan under gatuytan i betongtunnlar och täcka över. Utanför Stockholm så byggdes ju tunnelbanan uppe i dagen, vilket var lättare, men den skär i vissa delar genom berg där man inte kom runt. Vissa mindre delar inne i stan fick sprängas ut ur berget, som t.ex. mellan Medborgarplatsen och Slussen. När sedan tunnelbanan byggs vidare med nya linjer (system 2, orange linje) så får den ”huka” sig lite på vissa delar för att hamna under bland annat det första systemet. System 2 byggs ju väldigt mycket under Stockholm i sprängda tunnlar, vissa delar i betongtunnlar och resten ovan jord. Sen tillkommer den tredje utbyggnaden (system 3, blå linje) som i staden sprängs ner genom underjorden, dels för att det inte var möjligt att bygga den ytligt (vi återkommer till vad som hindrade det) men samtidigt för att enklare få banan ut från staden. När de här banorna byggs så tillkommer det en hel massa transporttunnlar, ju längre linje under jord, ju fler. Man spränger ju inte en tunnel från den ena änden till den andra, utan gör påslag på flera platser för att kunna spränga från flera håll. Idag så fungerar de här transporttunnlarna som nödutgångar, servicetunnlar och ventilationstunnlar, men en del har gjutits igen då de inte längre har något syfte. Idag utökas ju tunnelbanenätet och det är inte utan problem då marken under Stockholm nu delas av flera andra tunnelsystem och man får bege sig djupt ner.

Naturligtvis så finns det s.k. servicetunnlar i ett nät under Stockholm, tunnlar som gör det möjligt att bo uppe i staden. Som ni vet så hänger det inga stora kablar för el matning över stadens gator, el kommer via servicetunnlar och via kablar direkt under gator och trottoarer. Det finns ett stort antal transformatorstationer som transformerar ner högspänning till den spänning vi har i våra hus. Matningar till transformator- och omformarstationerna kommer luftburet till Stockholms ytterområde och fortsätter både som nergrävda men även via vissa servicetunnlar. Vanligtvis matas strömmen vidare till mindre transformatorstationer innan strömmen blir i rätt spänning för konsumenten och ledningen in i fastigheten. Idag har ju övervägande alla fastigheter fjärrvärme och det är samma sak med den, den kommer via servicetunnlar från fjärrvärmeverken och delar sig till ett mindre nät under gatorna. Förr då vi hade en telefon hemma på väggen så var den ansluten till det s.k. ”kopparnätet”, alltså riktiga fysiska kablar. Även dessa gjorde samma resa genom servicetunnlar från växelstationer och upp under gatuytan i ett stort nät och in i fastigheten. Sen har de här tunnlarna genom åren fått andra matningar att ta hand om, som t.ex. fjärrkyla och datakablar. Det är bland annat det här tunnelnäten som har ställt till det för tunnelbanebyggen och andra tunnelnät. Här måste ju varje tunnel ta hänsyn till de andra tunnlarna utifrån behov och sträckning.

Det finns även en skröna om servicetunnlarna att ta upp och reda ut, den skrönan att det finns en liten hemlig smalspårsjärnväg under Stockholm och som leder till viktiga platser. Det sägs att de styrande av Sverige ska ta den här vägen ut ur stan om kriget kommer. Ja den där blonda killen på andra sidan av Atlanten skulle utrycka det så här; Fake News! fast i versaler, och jo visst finns det en smalspårig järnväg med 600mm spårvidd under Stockholm, så mycket är sant. Och hur kan vi i Timebandits.se vara så säkra på det? Jo vi har faktiskt åkt den, det är några år sedan sist då det var en visning, men redan då var det inte tillåtet att fota den och vi kan tyvärr inte dela några fotobevis idag, men vi i alla fall var där och fick besöka den nästan berömda tunnelkorset med skylten Sveavägen åt ett håll och Kungsgatan åt det andra. Smalspårsnätet i tunnlarna tillkom redan under slutet av 1950-talet och har sedan byggts ut fram till 1980-talet om fungerar enbart som ett transportsätt för material och underhåll av det som löper genom tunnlarna. På ett fåtal platser så leder transporttunnlar från gatan ner till omlastningsstationer där lastbilar kan flytta över gods till smalspårsbanan för vidare transport till reparationer, utbyggnad och underhåll av el, fjärrvärme, fjärrkyla, data och telematningar. Och jovisst stämmer även det här, en av Timbandits.se medarbetare jobbade under många år med just den biten, fast hur många och vart de ligger lämnar vi därhän. Servicetunnlarna är smala tunnlar som mestadels går i gjutna betongtunnlar, varma, fuktiga, mörka och skitiga, det finns även delar sprängda i urberget där det inte gått att passera på något annat sätt. Så visst finns det både lite smalspår och körbara tunnlar i det här nätet och som sträcker sig mellan de olika stadsdelarna i Stockholm, men bara för att serva och underhålla ledningsnäten under staden, inte för att transportera regeringsfolk. De här tunnlarna har mycket högt säkerhetstänk och är extremt välbevakade idag och räknas in som Skyddsobjekt. Chansen att som civil att besöka tunnlarna är extremt liten, om man inte är där i sitt yrke av någon anledning. Hade säkerhetsläget inte varit som det är så hade det här varit en perfekt plats att se och besöka för att få en större förståelse för hur den omtalade, och även det konspiratoriskt omtalade, underjorden egentligen ser ut. Nu kan vi bara fortsätta att vara nyfikna, men samtidigt så skulle en medvetenhet ta död på väldigt mycket gissningar och den spänning som den här biten har.

Vi har en del officiell infrastruktur under Stockholm utöver tunnelbanan. Biltunnlar under city och Södermalm hör dit, liksom en hel del parkeringsgarage under främst cityområdet. Sedan några år dyker även tågen ner under stan i sina egna tunnlar. Och här har vi ett exempel på hur svårt det är att driva tunnlar mellan stadsdelarnas öar. När den nya delen av Citybanan skulle ner under Stockholms Central så lät man banan dyka ner vid Södra Station och under Södermalm, men sen blev det problem, man behövde komma väldigt djupt för att passera under Mälaren fram till under Stockholm C. Här blev det istället att sänka ner betongtunnlar till Mälarens botten, s.k. sänkkasuner, ansluta dessa och pumpa ur vattnet. Metoden hade redan använts under Strömmen då den gröna, och sen den orangea, tunnelbanelinjen skulle anslutas mellan station Gamla Stan och T-centralen. Samma sak gjordes bland annat mellan Liljeholmen och Hornstull när den orangea banan byggdes, där står den dock på pelare under Årstavikens yta, inga stora hemligheter där inte. Det finns även några järnvägstunnlar mer ovan jord och som tar sig genom Stockholms olika berg i innerstaden. Mellan Södra Station och Slussenområdet finns idag tunneln som går i en vid båge under söders höjder, den ligger parallellt med de nya tunnlarna som går ner till den nya Citybanan, som nämndes ovan, och den tunnel som leder järnvägen ut på Centralbron. Järnvägen hade från början en annan tunnel mellan Södra Station och Slussen, den s k. Sammanbindningsbanan, som var klar 1871 satte ihop den västra stambanan med det norra järnvägssystemet och Stockholm C. Tunneln finns kvar, dock utan spår, och är idag garage och förråd, den börjar lite öster om Södra Station och har några arbetstunnlar på tvären, innan den slutar under det nya Slussenbygget. Sen har vi Saltsjöbanans 638 meter långa tunnel från Stadsgården och upp på viadukten över Folkungagatan, byggd redan 1892-93. Saltsjöbanan har ju även en tunnel vidare under Henriksdalsberget längre fram.

På järnvägsgrenen från Södra Station till Hammarbyhamnarna så finns tre tunnlar, Södersjukhustunneln (som vi återkommer till), Eriksdalstunneln och Fåfängetunneln, här är dock trafiken borta sedan många år. Vid Nyboda så finns ytterligare två tunnlar, som förvisso inte går under stan men som är värda att nämna. De två Nybodatunnlarna där tunnel 1 är Sveriges första järnvägstunnel och tillkom redan 1860, byggd av straffångar från Långholmens fängelse. 1909 tillkom en parallell tunnel och båda var tunnlar för den Västra Stambanan, alltså järnvägen söderut från Stockholm. När Årstabron invigdes 1929 så drogs stambanan om och Nybodatunnlarna tappade sitt syfte, den senare tunneln blev istället en industribana till Liljeholmen och Årstadal. Den äldre tunneln byggdes om i samband med 2:a världskriget till skyddsrum, det hann dock inte att färdigställas innan kriget var slut och projektet lades ner. Idag är den tunneln kabeltunnel för tvärbanan och det nya Årstadal och den yngre tunneln är idag en länk mellan stambanenätet och SLś Tvärbanan som sitter ihop med tunnelbanenätet vid Gullmarsplan. Det är den vägen som nya tunnelbanevagnar kommer från ”SJ-nätet” till SL-nätet. Tvärbanan har även den några tunnlar, den mellan Årstadal och Årstaberg löper genom det som tidigare var ett kylberglager för GB-glass, den mellan Stora Essinge och mot Alvik är dock sprängd för enbart Tvärbanan.

Nu har vi klarat av servicetunnlar, biltunnlar, tunnelbanan, Tvärbanan och järnvägen, men hur var det nu med skrönan om tunnlar mellan Stockholms sjukhus? Under väldigt många år så har den här historien stötts och blötts på forum och på nätet, men stämmer det och stämmer det att det finns ett gigantisk underjordiskt sjukhus mitt under Stockholm? Det här är ett stort missförstånd där en tunnel under ett sjukhus plötsligt satt ihop med de andra sjukhusens kulvertar. Under Södersjukhuset på Södermalm så går en tunnel som förr sammanlänkade SJ på Södra Station med Hammarbyhamnarna och Stadsgården. Den byggdes för att nå hamnarna i Norra och Södra Hammarby, Masthamnen och Stadsgårdskajen, men även ansluta till Saltsjöbanan och dåvarande bangården under Slussen, där en tid SLś bussterminal låg. Den gick även ut på Skeppsbron och till en bit av Söder Mälarstrand. De här bandelarnas historiska bakgrund hoppar vi över och riktar istället in oss på tunneln under Södersjukhuset, det är här ryktena om tunnlar mellan Stockholms sjukhus börjar. Södersjukhuset (SÖS) byggs mitt i det brinnande världskriget 1937-1944, tågtunneln under SÖS mellan Södra Station och Hammarbyhamnen sprängs ut mitt under bygget av SÖS, 1938-1939. I samband med bygget av SÖS och tunneln så föds idén om att bygga ett bombsäkert krigssjukhus under SÖS och ansluta det till sjukhuset och med en gång ut till järnvägstunneln. Tanken var att kunna köra krigsskadade via järnväg från hamnarna men även utifrån ett krigsdrabbat Sverige. Krigssjukhuset sprängs ut som det var tänkt, men anläggningen byggs aldrig helt färdig då intresset svalnar 1944-45 efter freden och sedan läggs bygget på is. Tunneln får dock fungera som allmänt skyddsrum i slutet av 2:a världskriget och stora öppningsbara stockpalissader byggs i båda ändarna. I höjd med förbindelsetunneln mellan krigssjukhuset och järnvägstunneln så anläggs en 50 meter lång och låg träperrong, vilken står kvar till slutet av 1980-talet. I förbindelsegången så byggs det saneringsstation och luftslussar och en plats för en första besiktning av patienterna, men sen faller allt i glömska. Men i början av 1990-talet så föds idén att göra klart krigssjukhuset och inrätta ett katastrofmedicinskt centrum väl skyddat i berget (Disaster Emergency Center, DEMC) som står klar 25 november 1994, som då var 4.700 kvm stort. Men under ombyggnaden och moderniseringen så fanns inte idén kvar om att ta in patienter via tågtunneln, gångtunneln mellan fick istället bli nödutgång från anläggningen, vilket den ännu är. Däremot så öppnades en passage ut mot sjukhusets baksida upp och det för att kunna ta in ambulanser och skadade med helikopter då ingången vetter mot sjukhusets helikopterplatta. Det katastrofmedicinska centrumet i berget har aldrig använts i skarpt läge, inte ens under pandemin 2020. Lokalerna används nu som förråd och viss utbildning, men kan eventuellt sättas i drift vid behov om läget blir skarpare än en pandemi.

Eftersom trafiken upphör på järnvägen mellan Södra Station och Hammarbyhamnarna i samband med att Hammarby Sjöstad byggs, så kommer linjen att delvis rivas upp och de tre tunnlarna får portar och som sedan dess står overksamma. Järnvägen finns dock kvar i försvarsplanen fram till oktober 2019 då den upphävs då Försvarsmakten och Stadens Exploateringskontor inte längre såg något syfte. Några planer på att återuppbygga järnvägen finns idag inte, däremot finns planer på att bebygga järnvägsbankarna med bostäder och helt andra syften än järnväg. I tunneln under SÖS ligger spåren kvar, men dess ändar har idag betongväggar med en dörr. Tittar vi på övriga sjukhus i Stockholm så återfinner vi massor av kulvertar och gångar under och mellan de olika husen och byggnaderna inom det specifika sjukhusområdet. Men inget som sträcker sig mellan de olika sjukhusen, vilket som inte bara är onödigt men faktiskt inte heller möjligt med tanke på Stockholms topografi och redan existerande tunnelsystem. Så den skrönan kan tyvärr grusas, men självklart så har samtliga sjukhus skyddade lokaler, typ skyddsrum, som kan användas i ett skarp läge, men det är en annan historia.

Vi har även ytterligare en nivå och där tunnlar och rör går tvärs och tillbaka under staden och även det här har problem med topografin och vattnet mellan Stockholms öar. För att en stor stad ska kunna leva så behövs det inte bara ett transportnät och elektricitet, det behövs även både vatten och avlopp. Vatten in till staden sker sedan länge, faktiskt sedan 1800-talet, via gigantiska ledningar som ligger i backen, Stockholm har även några ”vattentorn”, eller vattenreservoarer som de heter. Stora matningsledningar går dit från reningsverken och mindre ut till abonnenterna, under stadens gator. Färskvattnet pumpas upp i Stockholms åtta vattenreservoarer och faller sedan med självtryck ut till konsumenten, via nedgrävda ledningar. Tidigare fanns även reservoarer man kunde pumpa upp orenat sjö- eller havsvatten i och ha som reserv för brandsläckning vid krigstillstånd och som med självfall kunde nå stadens brandposter. De flesta ligger dock i malpåse och det är färskvatten i brandposterna, även om Stockholm har kvar några branddammar i drift.

På avloppssidan hittar vi dock mycket underjordisk infrastruktur och tunnlar, men det finns ett problem. I Stor-Stockholm så finns fyra stora reningsverk för avloppsvatten. Och till reningsverken så vill man ha ett naturligt lutande plan, alltså att avloppsvattnet rinner från en högre punkt till en lägre. Men här har vi som sagt ett problem, eftersom Stockholm har en massa sjöar som delar stadsdelarna så är det svårt att få ett lutande plan hela vägen, reningsverken skulle i så fall hamna hundratals meter ner i urberget. Därför samlas Stockholms avloppsvatten i stora bassänger på olika platser i staden och pumpas sedan därifrån med högtryck till en högre nivå på nästa Stockholmsö och sedan vidare med självfall till nästa bassäng eller till reningsverket. Så här håller det på runt hela staden, men det finns även på vissa platser ett antal lågt belägna tunnlar med fall som gör att avloppsvattnet kommer till reningsverken på en bra nivå. Några är äldre och när det här skrivs 2026 så pågår även en ny drivning av en lång djup tunnel under staden för just avloppsvatten. Även reningsverken i Hammarbyberget och Henriksdalsberget har under de senaste åren utökats för att klara den ökande mängden avloppsvatten, det här är i grunden gamla anläggningar. De här tunnlarna är inga trevliga platser men de tar upp en nivå av Stockholms underjord som gör det svårt att skapa ny infrastruktur under staden. Just nu (2026) pågår flera nya byggen av nya tunnelbanelinjer som samsas med den nu stora bristen på plats i Stockholms underjord. Bara det här visar på hur flera system måste samsas för att staden på ytan ska kunna fungera, det är egentligen ganska trångt under Stockholm, inte bara i trafiken.

Nu har vi som sagt tittat på logisk infrastruktur som en stad behöver för att fungera och bara det här tar ju massor av plats i Stockholms undre värld och är livsnerven i staden. Om vi nu skulle titta på civilt- och militärt försvar så kan naturligtvis, helt logiskt, inte allt återberättas, då det handlar om hela Sveriges och innevånarnas säkerhet. Så vissa platser lämnar vi i den här historien och kan bara konstatera att de finns, dock inte i den omfattning som skrönor och konspirationer gör gällande. Det finns en massa i det här ämnet som vi har kunskapsglapp i och det är ju andemeningen med att inte veta mer än man behöver. Det fanns en tid då Stockholm och Sverige skulle styras från huvudstaden, en plan som reviderades i och med att man istället skapade platser långt bort från Stockholm där de styrande kunde sköta uppgiften. Från början så var ju Karlsborg den platsen dit styret skulle flyttas och senare till ”Zonen” i Bergslagen (som vi även har skrivit om i en artikel), men även det är reviderat och idag finns det andra uppehållsplatser. Om en fiende har tanken på att inta Stockholm idag så är syftet att slå ut de som styr Sverige, före att ta över själva staden och dess innevånare. En fiende har egentligen inte så mycket praktisk nytta av att ta över Stockholm då det knappt finns någon industri eller regementen kvar i Staden, men det skulle kunna ge ett övertag. Att slå ut Stockholm är relativt enkelt, det krävs bara att spränga några få broar för att stänga in hela Stockholm, att slå ut Stockholm med t.ex. en atombomb, gör ju att man slår ut all infrastruktur och skapar en EMP-puls som slår ut allt elektroniskt, men till vilken nytta? Men det finns ändå platser i det här ämnet som går att nämna lite försiktigt. Det här bygger på mycket teorier och ska väl inte tas på fullt allvar, men det finns kanske en uns sanning i det, vem vet?

Vi börjar med stadens civila befolkningsskyddsrum och där har vi ett gäng kända anläggningar. Katarinabergets skyddsrum, byggt 1952 – 1957, plats för c:a 20.000 personer, Klara skyddsrum, byggt på 60-talet med plats för c:a 8.000 personer, Igeldammsgaraget byggt under 2:a världskriget med plats för 1.200 personer, Skyddsrummet Johannes, klart 1955 och plats för 10.000 personer och sen c:a 40 andra fristående större officiella skyddsrum i olika storlekar. Ingen hemlighet där inte, det är officiella platser som folk SKA känna till. Men mellan dessa så finns ingen förbindelse då det inte behövs eller ens är möjligt. Utöver de stora skyddsrummen så byggdes externa allmänna skyddsrum, alltså inte de 1000-tals skyddsrum som finns i fastigheters källare. I stort sett varje bergknalle i Stockholm fick befolkningsskyddsrum med plats för mellan 50-500 personer, skyddsrum som idag till största del finns kvar, många är uthyra eller står enbart i beredskap, många behöver dock rustas idag. De här anläggningarna, som sagt, är ett 40-tal och bildar även de en del av Stockholms underjord. Det finns officiella skyddsrumskartor på nätet hos myndigheterna för den som vill veta mer

Försvaret av Stockholm
I Stockholm så tillkom väldigt många militära installationer från starten av 2:a världskriget till 1970-talet, även om mycket upprättats under eller tiden före 1:a världskriget men som tappat sitt syfte innan det nya kriget kom. Under 2:a världskriget byggdes som ett exempel, bland annat en luftbevakningscentral i Skinnarviksberget och även ett luftbevakningstorn ovanpå. Luftbevakningcentralen sammanställde uppgifter från samtliga uppförda luftbevakningsposter runt hela innerstaden och några från ytterområdet. Sen rapporterades informationen vidare till de uppförda luftförsvarsplatserna, med luftvärnsbatterier, som skulle sköta försvaret. De här luftvärnsbatterierna, tillsammans med strålkastare och lyssnarutrustning, fanns bland annat på Långholmen, Finnberget, Frescati, Kärrtorp, Skanskvarn, Nybohov, Bergshamra och en rad andra platser. De flesta av dessa platser går idag att besöka, men kanoner och annat är ju borta sedan länge. Stockholm bär ju även andra spår av 2:a världskrigets beredskap, som skyttevärn och s.k. betongpianon.

Under 1950-talet efter 2:a världskriget så började man se över Stockholms militära skydd och verksamhet. Det byggdes en mängd olika anläggningar där ledningscentralen Pionen är en av de mest kända, men det fanns flera. Insprängd djupt in i berget under Sofia kyrka, i samma berg tillkommer även ett av Stockholms fordonsskydd, avsett för både den civila sidan och den militära. Längst in i berget finns insprängda platser för fordon och en vändskiva gör att man kan vända fordonen och backa in i de olika bergrummen, även en stort skyddsrum byggs i den och liknande anläggningar. (se bilden från Liljan tidigare i artikeln). Idag återfinns Bahnhofs stora serverhall i den gamla Pionen. Det byggs fem liknande anläggningar för fordonsskydd och även HC, huvudcentraler, DC distriktscentraler, senare FE, Framskjuten enhet, på fler platser och under flera benämningar genom åren. Några av dessa var Nässlan i Midsommarkransen, idag tillhörande Stokab, Maskrosen på Östermalm, idag p-hus och Liljan i Bromma, idag garage. I slutet av 60-talet lyfts frågan kring att bygga en ny Huvudcentral som kan samla alla olika civila enheter som gick under dåvarande Civilförsvaret, som Gatukontoret, Stockholms Elverk, Vatten & Gasverken, Televerket, SJ, transport och kommunikation, sjukvård m.fl. Tanken var att samla allt under samma tak och därifrån kunna återuppbygga och driva t.ex. infrastruktur i händelse av krig och kris. Viss samlad verksamhet hade samordnats i Kungsklippan en tid där även Stockholms Stadsmuseum hade skyddat arkiv tillsammans med Stadsarkivet. Platsen för det här flyttades under en tid runt utan att hitta en väl fungerande plats. Efter en del planerade så fastslog man att det skulle byggas två nya och moderna anläggningar i början av 70-talet med samma syfte, och dessa skulle byggas utanför Stockholm. Genom ett pilotprojekt med bygget av anläggningen ”Tordyveln” i Södertälje så byggdes ”Vargen” ute i Lissma och ”Elefanten” i Sollentuna. Två stora liknande anläggningar med EMP-skydd och ”atombombsäkerhet”, där ”Vargen” idag är privat serverhall och ”Elefanten” har övergått till Försvarsmakten eller MSB/MCF på senare tid, men det gjordes en tid försök att bevara den orörda anläggningen som ett ”Kallakriget museum”. Timebandits.se gjorde ett dokumenterat besök i ”Vargen” innan den revs ur och blev serverhall: https://tbsweden.com/militart-civilt/civilforsvarsbunkern-vargen/

En del mindre framskjutna enheter främst i Stockholms förorter byggdes under samma period. Platser dit man kunde flytta folk och verksamhet för att komma bort från en eventuell krigs- eller krisfront eller närma sig den. Det här var ofta byggda i betong genom att man grävde stora djupa gropar och gjöt sedan bomb- och gassäkra betongskyddsrum, som sen övertäcktes. De flesta finns kvar idag, men de flesta är satta ur drift eller uthyrda, alternativt har andra uppgifter inom det civila skyddet. Försvarsmaktens anläggningar som finns/fanns under Stockholm är inte så omfattande som folk i gemen tror. Av ganska självklara orsaker så kommer vi inte att göra en djupgående analys kring dessa, bara nämna lite generellt, vill ni veta mer så föreslår vi en egen kontakt med de olika staberna. Tidigare så hade Marinen sin bas på och under Skeppsholmen och vid platsen för dagens Vasamuseum samt på och bitvis under Beckholmen. När Musköbasen stod klar 1969 och blev det som fortfarande är världens största underjordiska marinbas, så flyttades större delen av verksamheten i Stockholm dit och till Berga Örlogsskolor. Bergrummen under Skeppsholmen är idag utställningslokaler och museum. Själva Marinstaben blev dock till största del kvar i Stockholm på det område som sedan länge fungerar som generalstab för samtliga vapenslag. Armén hade en tid en bred verksamhet i Stockholm, faktiskt sedan hundratals år. De hade sina ledningsplatser på olika ställen i Stockholm där mycket idag är borta och flyttat, men även Arméstaben finns representerad i Stockholm även de idag, liksom Flygets stab. Flyget har dock aldrig haft någon verksamhet under Stockholm, om man bortser från Luftförsvaret under 2:a världskriget. Baserna för flyget låg på F18 i Tullinge och F8 i Barkarby, båda är dock borta idag och flygets försvar av Stockholm återfinns numera i Uppsala på F16 och i Linköping på Malmen. P18, Tullingeflygfälts underjordiska hangarer, skyddsrum och ledningsplatser har vi tidigare beskrivit i ett reportage på sidan: https://tbsweden.com/2026/02/09/berghangaren-pa-f18/ och det finns även en bevarad berghangar på Barkarby.

Skyddad förvaring
Det finns några berganläggningar i Stockholm som tillkommit främst för skyddet av alla typer av dokument, konst, pengar och böcker. Den ena är Stadsarkivet i Kungsklippan och sen arkivet under Kungliga Biblioteket, som båda är officiella platser. Det byggdes tidigt en central och skyddad berganläggning dit konst och Riksbankens material skulle kunna flyttas och skyddas, men även dokumentation från Sveriges Riksdag och Slottet skulle få plats här. Men det var en temporär och snabb lösning om Stockholm skulle bombas och det upprättades istället speciella anläggningar på andra platser i landet med sin egen speciella uppgift. Det var dit som det temporärt skyddade materialet skulle flyttas om Stockholm intogs. I samband med bygget av den här anläggningen så byggdes det även en skyddad stor telefonanläggning centralt, där Televerket skulle se till att telekommunikationerna fungerade. På 70-talet bygger dock dåvarande Televerket en ny stor skyddad anläggning straxt utanför innerstaden. Den anläggningen är idag en av Stockholms bäst skyddade platser och har bland annat stora anläggningar för det datoriserade nätet. Den äldre anläggningen inne i Stockholm har sedan många år ett annat syfte, som står för Stockholms och Stockholmarnas skydd, det är här man hamnar när man ringer 112. Ute på Gärdet i närheten av Borgen vid Kaknästornet så finns en numera plomberad ”stridsledningscentral” som även hade ingång från Lindarängsvägen. Det här var tidigare en vidsträckt berganläggning som tillkom i slutet av 1940-talet men som lades ner och försvann på 90-talet. Liknande anläggningar fanns i Stockholm på några platser, men som antingen försvunnit eller fått nya syften som garage och förråd. Dessa låg dock inte djupt under Stockholms undre värld då de i huvudsak byggdes i en tid före sprängkraften hos bomber uppnådde den kraft och precision de har idag. Själva Stockholms Kaknästorn byggdes med ett militärt och civilt syfte. I händelse av krig och ofred så behövde Regering och styrande nå ut till det Svenska folket, från början via radio och senare via TV. Kaknästornet, som idag är ett skyddsobjekt man inte längre kan åka upp i, har en närhet till Sveriges Radio och Sveriges Television och fungerar som en av många länkar för information vid behov till det Svenska folket. Nu i digitaliseringens tidevarv så finns det även andra och enklare sätt att nå ut brett.

Bergfabriker, verksskydd
Många pratar om det hemliga bergrummet under Tantolundens kulle och har olika historier om vad som finns där. Här kan man säga att man bokstavligt sätter grus i människors fantasis maskineri. På toppen av kullen finns det luckor och en bred väg leder upp dit. Nere vid foten mot Årstaviken finns en infart ner i berget. Det här handlar enbart om sandningssand, då anläggningen är en sandsilo för halkbekämpning, så inget spännande. Det finns även en tunnel från Årstavikens norra strand upp till Södersjukhuset, en liten smal tunnel som tidigare hade rör för att pumpa upp eldningsolja från fartyg till den dåvarande panncentralen, nu inte i drift längre då SÖS har fjärrvärme och ingen stor tvättinrättning längre.
I berget vid Smedsuddsbadet på Kungsholmen så finns det ett stort bergrum. Det här är en av Stockholms tidiga krutfabriker som dock lades ner tidigt, fabriken hade även byggnader utanför bergrummet. I övrigt så låg ju kruttillverkningen i Vinterviken hos Nitro Nobel där det finns intressanta lämningar att besöka. Idag finns ingen krut, ammunitions- eller sprängmedelstillverkning i Stockholm och inom Stockholm finns inte heller någon större lagring av dessa, det sista stora förrådet fanns ute i Ursvik, som vi även det har skrivit om tidigare: https://tbsweden.com/2026/01/11/krutbanan-till-bergrummet/

Den tidigare Louddens oljehamn, hade bergrum för lagring och produktion, idag är allt rivet för att bli bostäder. I samma område så låg tidigare även ett reningsverk i underjorden, vilket även det är borta idag och har sprängts vidare bort i underjorden. Hjorthagen har förutom några gamla befolkningsskyddsrum i berget, även stort lager för kol och flis till Värtaverket som producerar kraft och fjärrvärme. Då Stockholms Gasverk var aktivt så hade det både lagring av olja och viss skyddad produktion inne i berget under Hjorthagen. De här bergrummen är idag tömda och i och med bygget av den nya Djurgårdstaden på gasverkstomten så får nu bergrummen nytt syfte. Gasverket hade sitt eget driftvärn i berget, likt de driftvärn som fanns hos många andra statliga och kommunala bolag, som t.ex. SJ.

Det har funnits en del s.k. verksskydd eller s.k. ”skuggfabriker” i Stockholm. Under främst 2:a världskriget så kom kravet på att de olika industriernas produktion skulle kunna fortsätta producera även under brinnande krig. Vanligtvis så byggdes det berganläggningar till detta då det var enklaste sättet att skapa ett bra skydd i brist på yttre plats.
Några av dessa är Atlas Copco som har sin stora experimentgruva under Sickla köpcenter, men det fanns även ett större skyddsrum i andra änden av område. Atlas Copco, eller bara Atlas, byggde ju inte enbart maskiner för tryckluft och borrning, även elverk och ånglok byggdes i anläggningen. Den största och mest kända bergrummet är AGA på Lidingö som i Gåshaga hade en gigantisk anläggning i berget. Både för produktion av gas, men främst för tillverkning av den otroliga mängd olika saker som AGA producerat genom åren. Både fyrar, spisar och kommunikationsradion fanns i produktion, utöver en massa annat. Finnboda varv och Ekensbergs varv, hade också större bergrum i anslutning till området, liksom oljehamnen och kafferosteriet i Ryssviken. De här är idag borta, sanerat och även fått nytt syfte i samband med det nya bostadsområdet som växer upp där. I Vinterviken i Gröndal så fanns ett mindre verksskydd i berget tillhörande Nitro Nobel och Expresskrut liksom skyddsrummet vid Mälarvarvet på Långholmen. Vin & Spritcentralen i Årstadal hade några av Stockholms största bergrum för lagring och produktion av vin och sprit. Den verksamheten är borta sedan länge och bergrummen fungerar idag som parkeringshus och inhyser även Stadsarkivets samlingar, båda är offentliga och öppna för allmänheten.

Slutsummering
Har du orkat läsa så här långt så ska vi summera det skrivna lite. Det finns en hel del under jord och i berg runt själva innerstaden, men det här handlar mest om bitarna inom Stockholms innerstad, då det är besök under den delen som efterfrågats i mejl till oss. Men underjorden inom staden är ganska komplex och består av en massa system och utrymmen, men mycket av det här sitter inte ihop. Utrymmena har kommit till under ett par hundra år och förändrats med tiden. I Gamla Stan löper det en hel del gångar mellan husen, men det är mer ett historiskt gammalt kulturarv utan större syfte idag. Det enda som är riktigt sammanhållna är tunnelbanenätet, biltunnelnätet och idag även järnvägen. Servicetunnelnätet är stort men inte helt sammanhållet, utan bygger på flera olika system tillkomna i etapper under drygt 100 år. Militära och civilförsvarsanläggningar, sjukhus och skyddsrum, finns utbrett men saknar i de flesta fall något som sammanlänkar dessa under jord. Syftet är att hålla isär anläggningar så att det blir svårare för eventuell fiende att ta sig mellan eller hitta de när de ligger utspridda.

Ett eget besök i underjorden?
Att åka tunnelbana, tåg och bil genom Stockholms underjord är inga problem, det är officiella och publika platser. Att besöka infrastrukturen kring olika servicetunnlar är inte lätt då det mesta idag är skyddsobjekt och där många myndigheter samverkar, både kring underhåll och skydd. Ska man komma ner i de här systemen så är det enbart genom att yrkesmässigt ha den legala möjligheten till det, några officiella visningar sker mycket sällan och då på platser som inte är känsliga. Att legalt besöka de kommunala servicenäten som handhar vatten, avlopp och rening har även det blivit svårare, men är man nyfiken så finns ju alltid möjligheten att höra sig för hos de kommunala bolagen. Att besöka de anläggningarna som styrs genom det civila försvaret, som t.ex. skyddsrum och kvarvarande civilförsvarsanläggningar, kräver att man lyckas ta sig fram genom en djungel av instanser beroende på vad respektive myndighet handhar och det är inte lätt att hitta rätt.

De kvarvarande anläggningar som sorterar under Försvarsmakten, Statens Fastighetsverk, Försvarets Materielverk, Försvarets Radioanstalt, FMV och Fortifikationsverket med flera, är ju ganska logiskt svårt att få grepp om och än mindre lätt att få besöka. Men det finns ju en bra förklaring till det då det här ska vara svårt att få vetskap om och även att kunna besöka utan lov, det handlar ju om Sveriges säkerhet och den värnar vi om, eller hur?

Vet vi allt?
Nej, nej, nej….vi vet inte allt och ska väl inte heller göra det och vi har säkert fel information på flera punkter av samma orsak. Mycket är gissningar och antaganden, och mycket är sånt vi vet men av logiska skäl inte kan berätta. Timebandits.se:s syfte är inte att samla på hemligheter utan att dokumentera platser och företeelser som är på väg att försvinna ut ur historien och bli bortglömt. Att vi vet en massa om Stockholms underjord bygger just på ”samlandet” av platser som är på väg att glömmas bort, men även då vi har stött på platser i samband med beställd dokumentation av något. Vi har varit nyfikna och dragit i trådar som varit intressanta, vissa av trådarna har lett någonstans, andra har vi fått släppa då de slutade i något oönskat eller där vi ombads att släppa det. Så det vi beskrivit är på rätt sida av verkligheten enligt oss, men kanske inte enligt andra, men det kan vi ta.

Att själv utforska
Naturligtvis så är det öppet för alla att vara nyfikna på Stockholms underjord och att själva söka svaren. Förutom att själva gå runt och upptäcka vad som finns, så finns det arkiv att söka i, både hos Stadsarkivet, Krigsarkivet, Stockholms Stadsmuseum och Kungliga Biblioteket med flera. Man kan själv söka upp myndigheter och företag som handhar Stockholms underjord och fråga sig fram, det är öppet för alla att söka sina svar, vi vet som sagt inte allt. 

Bilderna i reportaget kommer övervägande från våra egna arkiv, från öppna arkiv med bilder godkända för spridning och med tillstånd lånade bilder. Text och bilder har full Copyright och får endast spridas efter ett godkännande från oss, ok?