Zonen; sanning eller myt?

Det här kan vara historien som ingen egentligen velat skriva ännu, då det här handlar om en så komplex sak med för många frågetecken och gränser. En del tolkningar har gjorts på olika håll i olika omfattning, men mest är det en del konspirationsteoretiker, ”foliehattar” och MÖP:ar som ger sig in i debatten som anonyma på olika forum. Inte många vågar stå för sin åsikt, sina kunskaper och sina tankar om Zonen ur ett historiskt perspektiv. Historien här lutar sig enbart på öppna källor, en del gissningar och konstateranden, upplevelser och annan tillgängliga fakta. Så mycket kan vara fel, annorlunda eller förvrängt alternativt bortglömt, ta den här historien för vad den är; ett seriöst försök att berätta sanningen så nära det går. I den här texten tar vi hänsyn till att det liksom i hela det övriga landet finns aktiva militära anläggningar, troligen även i det här området, men vi tar endast upp hur det historiskt såg ut och undviker platser som eventuellt kan vara av militär betydelse än idag. Vi vill vara på den säkra sidan och väljer därför bort de platser vi är osäkra på, här handlar det enbart om en historisk berättelse om något som i alla fall tidigare hade stor betydelse för Sveriges säkerhet. Om någonting i den här beskrivningen trots allt råkar nudda aktiva platser så har det aldrig varit vår avsikt att avslöja dessa, det är i så fall av ren okunskap. Vi berättar den här historien i ”dåform” eftersom vi enbart tittar på den historiska bakgrunden och den struktur som rådde då. Vi väljer att inte heller nämna staden som blir navet i Zonen vid namn och den punkt där allt utgår från, men den staden känner nog många till redan. Vi har inte för avsikt att avslöja den heller hur löjligt det än låter, men vi beskriver bara området i stort, även om staden redan är känd.

Zonen, fanns den verkligen? Området som bär namnet Zonen, finns den i verkligheten och i så fall varför är dess historia inte berättad ännu? Bland folk med personliga intressen om svenska historiska hemligheter så finns en hel rad med sanningar som aldrig får något bra svar, zonen är en sådan. Den mest omtalade platsen för de som fördjupar sig i hur Sverige skulle skyddas och styras i händelse av ofred, är området som i populärkulturen går under just namnet Zonen. Det finns ett annat och även andra mindre officiella namn, men för all enkelhet så fortsätter vi här att kalla området för Zonen i den här beskrivningen.

Redan här ska vi vara på att det klara med att ingen egentligen kan ge oss den totala sanningen om hur strukturen och kring hur Zonen såg ut och fungerade, sett historiskt, varför? Det finns dock bitar av det här som dykt upp genom åren och som bildar någon form av gammalt pussel, ett mycket svårlagt pussel som avsiktligt saknar en del bitar, men det var så det var tänkt. Syftet är och har alltid varit uppenbart, men hur strukturen kring syftet såg ut är och skulle avsiktligt vara svårbegriplig. Många tror sig veta allt, men sanningen är att Zonen alltid varit som en levande organism som hela tiden byter skepnad och så har det varit från dagarna efter 2:a Världskriget fram till våra dagar och kanske även i framtiden. En bidragande orsak till att man låtit Zonen leva i olika utseenden och efter hand ändrats har vi bland annat att tacka mästerspionen Stig  Wennerström för, som sålde ut det mesta av hemligheterna österut om bland annat Zonen. Även nästa storspion Stig Bergling var duktig på att sprida andra delar av Sveriges fasta försvar, men även uppgifter om den dåvarande Zonen. Så se Zonen struktur som levande genom åren den fanns, i en tid så det hade en viktig uppgift.

Vi på timebandits.se vet långt ifrån allt om Zonens historiska del, men har många pusselbitar i lådan, så varför inte beskriva det vi vet rent historiskt, det kan ju dölja sig en sanning där om vad som hände då? Men den biten är inte heller lätt eftersom delar av Zonen även idag kan ha ett syfte och bitvis således kan innehålla skyddsobjekt och kan därför inte berättas i sin helhet. På timebandits.se så är vi som vanligt noggranna med att hålla oss till de historiska bitarna och utelämna platser som ska utelämnas av olika anledningar. Men vi gör här ändå försöket att berätta vår syn på Zonens historia i det stora hela och kan kanske räta ut några frågetecken eller skapa nya. Vi pekar bara ut geografiska platser generellt, platser som inte längre har något militärt eller civilt syfte, de andra anläggningarna nämner vi bara i stort och att de finns eller fanns någonstans i Zonens vidsträckta område.

Zonen var som sagt inte tänkt som en fast plats med en begriplig struktur, den var tänkt att hela tiden förändras för att minimera risken för att till exempel främmande makt skulle veta hur och vart Sverige styrdes i händelse av ofred och är som sagt svår att få grepp om i sin helhet. Det här är ganska logiskt och något som även gör att de som säger sig veta allt troligen far lite med osanning, tror på det själva eller har missuppfattat en hel del, för ingen enskild civil har haft den totala kunskapen eftersom den knappt fanns.

Hur skulle då Försvarsmakten kunna få området att fungera vid en kris, om man nu inte kände till allt? Enkelt kan man förklara det med att det fanns många olika delar med olika ansvarsområden och de här satt ihop som en lång kedja där varje ansvarsområde satt ihop med nästa länk. Man skulle alltså inte riktigt känna till alla detaljer i kedjan, bara se till att just den länken fungerade för att nästa skulle fungera. Men naturligtvis så visste Försvarsmakten allt de behöver veta om Zonen, annars föll ju hela tanken bakom allt.

Vi tittar tillbaka lite historiskt För att förstå hela historien så måste vi backa tiden lite till. Det var redan 1809 som de dåtida styrande av Sveriges säkerhet kom fram till att, om Sveriges huvudstad faller i fiendens händer, hur ska då landet Sverige skyddas och drivas vidare? Svaret blev att bygga en skyddad plats i ett område som lätt kunde försvaras och platsen blev Karlsborg på Vätterns strand och uppförandet av Karlsborgs fästning. Det fanns tidigare platser som kunde sköta uppgiften men det här var första gången man förde ihop alla under samma tak i ett någorlunda gemensamt utrymme som var lättare att kommunicera i. 1819 så stod Sveriges första genomtänkta reservhuvudstad klar, långt från fiendens kanonkulor ute vid kusten, det var så man räknade och tänkte då. Karlsborgs fästnings historiska bakgrund kan man läsa mer om på nätet om det intresserar, här behöver vi fästningen bara som en start på historien om Zonen och hur historien startar.

Karlsborgs syfte vacklar När Karlsborg senare börjar tappa sin säkerhet och då blev omodern så börjar regeringen att revidera planerna kring ”reservhuvudstaden” och började söka en alternativ plats och struktur. Man börjar samtidigt se vikten av att hålla ihop vapengrenarnas styrning inom försvaret, något som senare skulle visa sig bli en besvärlig historia. Ganska tidigt ser man risken med att samla allt på samma plats, så den kommande utredningen om en ny plats skulle bygga på ett stort område med många olika befästningar, spritt men ändå inom samma struktur. Sen skulle terrängen vara gynnsammare för att lätt kunna försvara anläggningarna, Karlsborg var inte ultimat på den punkten då vapensystemen utvecklades och gjorde Karlsborgs Fästning till en bra plats där man kunde slå ut allt samtidigt som fiende. Nu fanns ju förstås befästningar runt Karlsborg som skulle skydda lite extra, som till exempel Vaberget, men det saknades många delar i ett försvar som måste moderniseras med tiden.

Planerna tar fart Det var lärdomen efter första världskriget, eller The Great War det då hette eftersom man då inte visste att det skulle komma ett världskrig till. Man såg hur snabbt vapensystemen utvecklats under kort tid och att Karlsborg inte längre skulle kunna skyddas på det sättet det var tänkt. Det är ju de facto under orostider och krig som utvecklingen av krigsmateriel plötsligt tar ett snabbt skutt framåt och det gäller då att hänga med, även om man är ett neutralt land som inte vill slåss, bara försvara.

För att relativt snabbt kunna förändra säkerheten så byggdes en del nya anläggningar som skulle bistå Karlsborgs säkerhet, samtidigt som man utvecklade nya anläggningar längre bort. Det var under de här året som Försvarsmakten började utveckla ”den stora nergrävningen”, försvaret av Sverige skulle flyttas in under rejält med berg och betong.

Vi måste även vara tydliga med att ”Sveriges Reservhuvudstad” hade både en civil och militär sida. Civil så tillsvida att de regerande av landet ingick, liksom alla statliga myndigheters avdelningar och blev Sverige indraget i krig så måste ändå så mycket civilt fungera, vägar och broar, mat, järnvägar, sjukvård och läkemedel, sjöfart, telefoner, elkraft, radio (och senare även TV), evakueringar, begravningar, postväsendet och en hel del annat som vi idag tar för givet att ”någon” fixar åt oss. Alla hade de sin bit i det civila försvaret inom organisationen, liksom dåvarande Civilförsvaret dit innevånarna tillhörde. Den militära delen vet vi ju vilken uppgift den skulle ha med Armén, Flyget och Marinen och de olika underavdelningarna. Det var de som skulle fösa ut inkräktaren när Sverige återuppbyggdes efter ett eventuellt krig, men även hindra fienden från att komma in, redan vid gränsen. Tillsammans två delar som ska se till att vi innevånare kan leva i trygghet utan hot, något vi svenskar varit vana vid sedan drygt 200 år. Sen kom dock NATO i bilden och förutsättningarna förändrades, men det har sin historia.

Den stora nergrävningen När andra världskriget startar så är nergrävningen i gång och nya platser för styrandet av Sverige både civilt och militärt har börjat att iordningställas. Före och under andra världskriget så börjar anläggningarna att flyttas, främst norrut från Karlsborg mellan Vänern och Vättern och upp mot Värmland, Västmanland och Närke. Från slutfasen av andra världskriget och fram till 1947 så påbörjas planerna på ett stort, men centralt område som skulle samla allt kring det civila- och militära styret av Sverige, även det ekonomiska och psykiska försvaret. Det är från det här som det historiska namnet på området föds, stort och enkelt kallades området för HKV, Högkvartersområdet, eller Högkvarterszonen. Här går meningarna alltid isär bland folk om hur namnet Zonen uppkom, det saknar egentligen relevans och vi kommer fortsättningsvis att kalla det för enbart Zonen och alla vet då vad som avses.

Atombomber Kalla Kriget, ja det förra Kalla Kriget som pågår 1945–1991 inte dagens Kalla Krig, blir viktig i strukturen kring utvecklingen av det nya Zonenområdet. Nu finns det plötsligt atomvapen med lång räckvidd och stor sprängkraft att ta hänsyn till, och det går inte att flytta tillräckligt långt bort för att skydda sig, man måste ner i djupet för att kunna klara av det nya hotet. Det går ju faktiskt så långt att även Sverige börjar utveckla egna atomvapen för att kunna hota med om någon försöker göra Sverige illa. Atombomber är ju att ha något att skramla med när ett land känner sig hotat. Atombombsbiten utvecklas då i det Svenska Kärnvapenprogrammet (1945–1972) i Sverige, på Regeringens inrådan och bygger på främst inhemsk produktion, men som faller på antispridningsavtalet 1965 för att sedan läggas ner helt 1972. Läs gärna vidare om den svenska atombomben här: Den svenska atombomben

När Sverige närmar sig slutet av 40-talet så har man en ganska klar bild över vart i Sverige man ska planera centrumet för den kommande Zonen. Man skissar även på att i många mils omkrets kring det här centrumet, skapa anläggningar som sitter ihop med helhetstanken om en reservhuvudstad, fast med många olika uppgifter. Allt skulle utgå från en central plats där man skapade en stor säker plats för främst den civila sidan, alltså det civila som beskrevs längre upp. Man bygger med svenska mått en gigantisk och atombombsskyddad, med dåtidens mått en modern anläggning, som ska inhysa många tusen personer under lång tid. Här har främst regeringen en egen plenisal under jord och regeringens kamrar har sina stora delar i berget och tanken var att väldigt många skulle kunna bo där väldigt länge i underjorden. Det här krävde en mycket omfattande anläggning av sällan skådat slag och man fick efter vägen utveckla och tänka om hela tiden, därför tog bygget lång tid. Bygget utgick från en gammal sönad malmgruva som redan hade gott om förutsättningar att modifieras efter behovet och det behövde inte heller så mycket sprängningar som om man startat från noll. Berggrunden var solid och passande bra för behovet. En tanke här var att inte skapa en massa nya sprängmassor som måste gömmas för att inte uppenbart synas från luften, det som ändå sprängdes ut transporterades snabbt bort. Det är dock först i slutet av 50-talet som anläggningen står helt färdig efter en hel del korrigeringar av anläggningen med ekonomiska bråkigheter inom regeringen. Regeringen Erlander var ju lite i gungning efter ett tröstlös val som egentligen bara skapade en enkel samlingsregering full med oenighet om ekonomi och försvar.

Även ovan jord Bygget fullföljdes dock enligt planen, även om man ständigt ställdes inför nya utmaningar. I det här berget så anlades även en radiostudio så man via dåvarande Rundradion kunde nå ut till det svenska folket när det var ofred i landet. Långt utanför anläggningen uppförs även några sändarannex som skulle sköta radiokommunikationen, både för den civila och militära delen från berganläggningen. Men eftersom Regeringen med alla avdelningar inte skulle behöva tillbringa all tid i ”bunkern” under jord, då det förvisso var ofred men inte direkta hot, så måste man skapa platser ovan jord för just den civila delen. Försvarssidan hade redan sina egna skyddade platser och vanan att bo fältmässigt. Nu tog man till platser som redan fanns i det civila livet och slapp bygga ovanjordiska nya anläggningar som uppenbart skulle bli lika sårbara som Karlsborgs Fästning. Det här handlade om byggnader som redan stått anonymt på platsen under många år och som redan smälte in i omgivningarna. Eftersom allt kretsar kring en liten stad i Bergslagsregionen så hamnade den stora anläggningen en bit utanför staden men man såg även till att knyta avtal med bland annat stadens största hotell, men även med stora herrgårdsbyggnader i regionen, där den civila delen kunde verka under mer bekväma förhållanden tills behovet fanns att kliva ner i den skyddade underjorden. Det här krävde dock nya installationer av främst en hel massa nya telefonlinjer in i de här byggnaderna, även av militärens eget skyddade telesystem, för det här var en tid då den mesta kommunikationen använde telenätet och även radionätet.

Varför valdes då just den här lilla staden att bli som centrum för den här verksamheten? Ja allt kretsar ju kring den civila grenen men ska ju beskyddas av den militära grenen, så den militära delen får byggas upp med utgångspunkten från den civila delen, alltså runt denna. Det är dock den militära delen som förordar placeringen av den civila delen sett med ett försvarsmässigt tänk. Den lilla staden ligger ju i Bergslagen i skogarna högt upp över Närkeslätten och där ifrån så har man en god möjlighet att tidigt kunna försvara ett anfall från söder. Bakom sig har man stora skogar och bergsmassiv som gör det svårare för en eventuell fiende att ta sig fram. Syftet var även att OM Sveriges regering och Kungahus skulle tvingas att överge Sverige helt, så var det västerut mot Norge och England det skulle ske, den planen kom till redan drygt 50 år innan Zonen blev aktuell. Så placeringen med den här staden i mitten blev logisk både ur försvarssynpunkt och rent praktiskt.

Nu behövde ju Försvarsmakten skapa sina delar för att Zonen skulle kunna bli Sveriges nya tilltänkta reservhuvudstad. Eftersom man redan klivit in i ”operation nergrävning” så skulle det sprängas och gjutas mängder av olika nya anläggningar och dessa skulle armeras och förses med betryggande stål och järn men även mängder av trä krävdes. För att kunna snabba upp byggnationerna så var tanken med trakten rätt eftersom det där fanns en rejäl berggrund och mängder med folk som visste hur man drev och sprängde fram gruvor, och även redan en stor lokal produktion av sprängämnen. Gruvorna var många och tillgången på järn och stål god, dessutom var redan gott om hyttor och stålindustri som kunde bidra med sin del av bygget. Skogen var tät och välvuxen, vilket vurmade för god tillgång på bra virke och i regionen fanns även gott om kalkbrytning som gjorde tillgången på betong minst lika god. Så regionen hade goda förutsättningar materiellt, liksom infrastrukturen i form av järnvägar och ett redan relativt bra vägnät.

Regionen i sig själv hade redan god militär bakgrund med många regementen liksom tillverkningen av både sprängämnen och ammunition, och inte minst vapentillverkningen hos en av Sveriges störta vapentillverkare. Den större staden söder om den lilla staden var ju redan stor ur en militär synvinkel och hade sin närhet till flera regementen i närheten och hade sedan 100-talet år redan blivit viktiga platser för militären att utgå från, så den erfarenheten blev en viktig del i utvecklandet av Zonen. I området låg även en stor järnvägsstad som då var det viktigaste navet inom de svenska järnvägarna, järnvägar hade ju på den tiden den stora möjligheten till stora och snabba transporter i hela landet, en tid då allt hette SJ och tågen var bruna. Den här järnvägsstaden ligger ju mitt i Sverige och då möttes i princip alla järnvägsnät på just den platsen.

Den här järnvägsknuten blir tidigt en viktig del i flytten av Sveriges reservhuvudstad och där skapas även de första stora berganläggningarna i väntan på att andra anläggningar skulle färdigställas. Det börjar i princip med ett stort centralt ammunitions- och vapenförråd i ett stort berg, så pass stort att det gick att köra in hela tåg i berget på dubbla spår. Två liknande anläggningar kommer senare att byggas norr och väster om den lilla staden som Zonen utgår från, fast med olika syften. Bergrummet i järnvägsknuten kommer tidigt att byggas ut och övergår till en gigantisk berganläggning för samtliga tre vapengrenarna, man flyttar alltså ihop de tre försvarsgrenarna igen efter splittringen när Karlsborgs Fästning slås igen på den biten. Här skapas det en anläggning för de tre vapenslagen med omkring 1.200 rum tillsammans med gemensam stridsledningscentral, men även separata ledningscentraler för de olika vapenslagen. Viss verksamhet från den civila sidan finns även med här en tid. I järnvägsknutens omgivningar byggs även ett antal andra anläggningar med mer förrådskaraktär och militärledning, men även skyddade anläggningar för järnvägens elmatningar. Att slå ihop vapenslagen på en och samma plats visade sig inte vara så lyckat i slutänden och höll inte så länge, samtliga vapenslag satte i stället fart med byggen av egna anläggningar i Zonen eller dess direkta närhet.

Runt den lilla staden börjar nu Zonen att växa och utvecklas bit för bit, men under den resan så förändras även en del och platser byter plats med varandra. De militära ledningarna har ju nu skapat sina egna ledningsplatser och till dessa byggs olika annex för kommunikation och stora mastparker växer upp på olika höjder inom Zonen. Kommunikationen via mastparkernas olika radio- och radarsystem täcker sedan in information från hela landets militära verksamhet men även den viktiga civila sidan. Det byggs även två stora radaranläggningar inom Zonen, anläggningar som dels sköttes av olika försvarsgrenar men som ändå satt ihop med den stora civila anläggningen som fanns en bit söder om dessa, de här är dock borta sedan länge. Till de här radarsystemen byggs även bergrum som bland annat en stor Radargruppcentral och annex till den, men även nya berganläggningar för de olika vapenslagen som nyttjade radar och antennparker. Radargruppcentralen är även den plomberad och borta idag. På flygbilder från den tiden var platserna oftast ”blurrade” vilket på den tiden gjordes manuellt i mörkrum genom att lägga utklippta bilder från andra foton ovanpå det man framkallade. Det här var ju även en tid då satelliter skulle börja snurra runt jorden utöver flygplan på hög höjd, så kamouflage var en del man arbetade mycket med inom hela Zonen.

Strax utanför en annan större stad öster om Zonens mitt, växer en annan stor berganläggning upp i det så kallade LOPRA-systemet, luftoperativa Radionätet (1960–1987) med sändarannex som skulle serva Zonen. Anläggningen här var systemets station ”i krig”, US7, i fred fanns den utanför Stockholm som US11.LOPRA lades ner 1987 och anläggningarna revs och plomberades. På höjderna söder om den lilla staden så upprättas Luftförsvarsplatser där olika mobila vapensystem kunde placeras, men även ett antal fasta mindre vapensystem under en tid. En flygförbudszon inrättas tidigt över området som skyddades bland annat av en närliggande flygflottilj och är fortfarande ett område man inte flyger över hur som helst, den gäller även över en stor vapentillverkares stora försöksområde som faktiskt ligger inom Zonen.

Eftersom det byggs en stor mängd nya anläggningar för försvarssidan så måste även stora förråd för militär materiel byggas, det tillsammans med mobiliseringsförråd av sällan sedd omfattning. I den lilla staden finns under den här tiden ett järnvägsnät som skött om transporter av malm och skog sedan järnvägens tillkomst där 1856. Sträckningar från stambanan (SJ) i söder ledde till staden, liksom från sydväst fram till en hamnstad och en linje mellan en mittenstation och norrut till den delen av en annan stambana (f.d. BJ). Banorna i Zonen ägdes och drevs på den tiden av ett privat bolag och järnvägens betydelse blev avgörande för förrådshanteringen. Efter linjerna byggdes inte bara de två stora bergrummen med spåranslutningar in i berget utan även mängder av stora mobiliseringsförråd där järnvägen stod för transporterna under omsättningen av all materiel. Ammunitionsförråd och mobiliseringsförråd byggdes lite överallt inom Zonen, mycket för att säkerställa försvaret av det stora området.

I slutet av 60-talet så började man anse att den gamla civila anläggningen inte längre höll måttet och säkerheten, det här samtidigt som andra myndigheter börjar bygga sina egna skyddade delar på andra håll i Sverige. Det enkla digitala nya livet gav ju möjligheten att finnas längre bort men ändå kunna sköta uppgiften. Behovet av en stor anläggning minskade och det började planeras för en ny civil mindre och modernare anläggning. Det byggs senare en ny anläggning några mil väster ut, men som egentligen blir lite fel i tiden. Förvisso byggs anläggningen senare ut och moderniseras ytterligare, men man hade då redan planerat att flytta den civila verksamheten till en stor befintlig anläggning långt utanför Stockholm. En anläggning som placerade både den civila och åter den militära delen gemensamt.

Söder om den lilla staden byggs även en stor radiolänkanläggning med ett modernare radiosystem som även så småningom börjat innefatta digital överföring, anläggningen kom även att bli viktig för en annan viktig anläggning i dess närhet. I slutet av 50-talet så blir TV stort i Sverige och en TV står snart i varje svenskt hem. Nu börjar Zonens civila del se att det inte längre räcker med radiosändningar vid ofred, fler tillbringar mer tid framför sin TV än vid sin radio, så även TV måste inkluderas i informationsflödet från en eventuell krigsledning. I eventuellt kommande sändningar så börjar man nu även ta in den psykiska aspekten, det här för att kunna göra utsändningar till allmänheten på ett korrekt och informativt sätt utan att skapa panik. 1953 inrättades Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar (BN) med huvuduppgift att förbereda en ny stor beredskapsorganisation (Statens Upplysningscentral – UC) för att i krig möjliggöra regeringens och de centrala myndigheternas kontakter med tidningar, radio och TV genom att motverka motståndarens psykologiska krigföring. Även det här ska med i de framtida utsändningarna för att stärka moralen hos folk som hamnat i krig, så det här kom in i verksamheten i Zonen med sin personal. I den civila anläggningen så fanns ju en radiostudio för utsändningarna i Sveriges Rundradio, men av olika anledningar så skulle inte en TV-studio kunna placeras i samma bergrum. Man sökte därför en ny plats där både radio och TV samt pressavdelningen och det psykologiska försvaret skulle få plats. Det var den här anläggningen strax söder om den lilla staden i en före detta skuggfabrik för sprängämnen med många små bergrum och som man senare skulle köra utsändningar från och det via den nya stora masten som tidigare nämndes.

Historien om den här platsen har vi tidigare publicerat här på sidan, så det går vi inte in i här, men den artikeln går att läsa här om det finns intresse: Myten Hästskoberget

Många olika bitar Det var många parametrar som skulle stämma för att Zonen skulle kunna fungera som det var tänkt. En parameter var sjukvården inom Zonen, även den måste ju fungera då det handlade om betydande mängder folk. Det hade tidigare funnits ett mindre militärt sjukhus i den lilla staden tillhörande Trängtrupperna (inte att blanda ihop med Terrängtrupperna) som bildades 1885. Trängtruppernas uppgift var att utbilda personal till underhållsförband, tillhandahålla förnödenheter, reparera skadad materiel, föra undan och vårda sårad och sjuk personal samt vid krig mobilisera dessa, men även sköta transporter. I den lilla staden låg tidigare en Trängkår men eftersom den redan avvecklats så tittade man på andra möjligheter till vårdplatser för i den lilla staden fanns inget sjukhus, enbart en lokal sjukstuga. Anläggningarna som byggdes innehöll även vårdplatser, men inte tillräckligt visade det sig. När Zonen bitvis moderniseras så vill man en gång för alla lösa problemet med extra vårdplatser och en avancerad sjukvård, lösningen blir att låta det planerade nya lasarettet i staden öster om Zonen bli mycket större än planerna och det med hjälp av statliga medel. Sjukhuset byggdes och ansågs av allmänheten att det var på tok för stort för den lilla staden, det fanns dock en orsak till det eftersom även den staden räknas som att ligga inom Zonenområdet.

En av de största militära anläggningarna byggdes i utkanten av Zonen och saknar officiellt historien om sitt syfte. På anläggningens hjässa låg tidigare en av de största antennparkerna och vi får anta att den var ledningsberg för ett av vapenslagen. Troligen tillhörde anläggningen Armén på grund av sitt läge där den låg och verkar skydda en av de stora vägarna in mot Zonen, inte bara bilvägar utan även en naturlig väg om man vill anfalla området militärt från söder eller öster. Anläggningen blev ovanligt rymlig och djup, infarten i berget medgav större fordon. I direkt närhet fanns även större mobbförråd och mindre bergrum på rad.

En historia, eller om det är en skröna, gör gällande att det på höjderna ut mot slättlandet nedanför Zonen står några små torp som egentligen innehåller en kanon vardera. Det ska enligt samma skröna vara kanontorn plockade från stridsvagnar som byggts ner i betongvärn och övertäckts med en stugliknande konstruktion. Vi har dock inte hittat någon relevans för att dessa har existerat och låter det därför vara en skröna till något annat påpekas.

Ett av vapenslagens egen stridsledningscentral låg även den inom området, frågan är bara vad den direkta orsaken till att den placerades där är, det är många mil till haven. Det hade påbörjats insprängningen av en skyddad ammunitionsfabrik i ett berg norr om den lilla staden men som avslutades innan det var klart eftersom det i stället byggdes en större anläggning ovan jord hos en av tillverkarna. Det här vapenslaget hade tidigare haft en äldre anläggning långt i väster utanför Zonen och valde att ta över och fortsätta det pågående arbetet med den skyddade ammunitionsfabriken och där skapa sin egen nya anläggning. Att även att det här vapenslaget fanns representerad inom Zonen berodde på att den civila sidans stora anläggning även innefattade militära beslut gällande sina övriga uppgifter mer långt bortom Zonen.

Att flytta folk Frågan var hela tiden hur man skulle transportera den här stora mängden människor till den civila sidans stora bergrum från huvudstaden om den föll. Det fanns dock några olika alternativ även för det. En naturlig del är ju att frakta folk med tåg, det går ju att nå Zonenområdet från Stockholm med tåg och fram till tröskeln för Zonen, ett tåg tar dessutom många personer samtidigt. Men trots detta alternativ så valde man även bussar som en lösning, inte från Stockholm utan från en närliggande regementsstad. Man skulle ta sig från Stockholm med tåg, flyg eller bilar, för omlastning till bussar för vidare transport in till de olika anläggningarna inom Zonen. I den här lite större staden så fanns under den här tiden ett antal regementen under en garnison och ett vapenslag som hade flyttat dit var Trängtrupperna som hade omlokaliserats från en större stad österut till den här staden och blev då en nybildad Trängkår. I Trängkårens uppgift fanns just att lösa transporten av stora mängder folk samtidigt. För den här uppgiften hade det anskaffats en ansenlig mängd bussar som stod i beredskap. De högsta i regeringsledningen skulle med hjälp av Flygvapnet flygas från Bromma eller det då nyöppnade Arlanda, alternativt från någon av Flygflottiljerna i Stockholm, till ett äldre flygfält utanför staden där bussar och bilar mötte upp för vidare transport. 1978 öppnar sedan det nya flygfältet i staden och får fortsatt den uppgiften. Det finns även en skröna om flygfält inom Zonen vilket då inte är rimligt. Man pekar på ett flygfält nordväst om den lilla staden och ett norr om staden, men båda är gräsflygfält som både är för korta och smala för annat än små flygplan typ Cessna. Att militära flygplan skulle ha landat inom Zonen har dock en verklig bakgrund, fast inte för att lasta av regeringsmedlemmar. En äldre liten järnväg som gick mellan de andra linjerna, i drift 1888–1936 då den lades ner helt och en bit köptes av Försvarsmakten redan 1934 och användes till att öva bombning av tåg och järnvägar. Den korta linjen försågs även med kontaktledningsstolpar eftersom järnvägen i Sverige tidigt höll på att elektrifieras. De små bombplanen startade och landade på landsvägen inte långt från där den civila delens bergrum långt senare kom att byggas. Så det här har skapat en del missuppfattningar genom åren och som har en logisk förklaring.

Zonen sträckte sig även upp mot höjderna västerut där ett annat vapenslag lät uppföra ett antal större berganläggningar för främst beskydd från väster. Här byggdes ganska rejäla anläggningar som innefattade radarspaning och hade stora radar- och antennparker. I samhället i dalen nedanför så har i alla tider surrat rykten om att Försvarsmakten hade försöksverksamhet i området och bland annat experimenterade med mikrovågor som sägs ha gett folk huvudvärk och konstiga syner. Nu var ju anläggningarna kring den staden Försvarsmaktens anläggningar och inte FOA:s anläggningar, så där sköttes enbart bevakning och skydd till Zonen, inget annat. Anläggningarna satt även ihop med Radargruppcentralen norrut som samordnade uppgifterna. Alla de här anläggningarna är sedan länge borta, rivna eller plomberade och borta ut försvarsplanen.

Ett annat större sändarannex låg norr om den lilla staden i Zonens mitt och var en av de tidigaste anläggningarna och som via radio och kabel från berganläggningarna i området sände och tog emot signaler från hela landet. Anläggningen var en stor radioanläggning som huvudsakligen användes av vapenslaget man inte trodde passade in här och som nämns tidigare. Anläggningen har sedan länge fått sin stora antennpark demonterad och syfte utraderat.

Beredskapslagring Det var inte enbart beredskapslagring av militär materiel som på olika sätt ingick i Zonens syfte, man planerade även för nästa steg, återuppbyggnad och produktion. I ett område i Zonens kant och tillhörande Försvarsmakten så upprättades förråd för bland annat metallerna zink och aluminium. Även ett par gruvor utsågs till beredskapsgruvor efter att dessa lagts ner på grund av svikande konjunktur, men som fortfarande bar på betydande mängder brytvärd malm. Gruvorna fortsatte att pumpas i många år trots att ingen brytning förekom.

Slätten nedanför Zonen har en av Sveriges bördigaste jordar och genererade stora mängder spannmål och har även betydande mängder av djuruppfödning. Det här tittade man även på från Försvarets håll då man även måste säkerställa tillgången på mat om Zonen invaderades av folk som skulle skyddas under lång tid. Det slöts avtal med bönder och tillverkare av mat- och råprodukter för att säkerställa tillgången. I den stora järnvägsknuten fanns sedan 30-talet ett av Statens nio lagerhus, med en kapacitet på 4000 ton förnödenheter. Lagerhuset i järnvägsknuten kom att bli en viktig parameter kring beredskapen för mat inom Zonen, det avvecklades dock och brann senare upp. Även annan beredskapslagring i Zonens närhet sågs över och man säkerställde även de skyddade bränsleförråden i området. Den ena depån låg i sin tur låg i änden av järnvägen till den lilla staden i centrum och kom att bli en viktig länk in i Zonen med drivmedel och oljor. Även den anläggningen är idag sanerad och raserad. Eftersom elnätet inom Zonen blev tvunget att rustas upp när området expanderade så byggdes det flera nya kraftverksgator och moderniserades ett antal elproduktionsanläggningar vid regionens dammar. Men anläggningarna krävde även mängder med reservkraft och över 200 reservkraftaggregat inköptes, de i sin tur drevs av brännolja/diesel och linjen till oljeanläggningen i änden av linjen blev ett viktigt försörjningsled.

Krut och ammunition Tillverkningen av krut, sprängämnen, vapen och ammunition låg centralt mycket lämpligt till inom Zonen. Man hade sedan 1886 tillverkat sprängämnen i en stad nära Zonens mitt och när sprängämnesbolaget flyttar sin tillverkning från Stockholm till området i Zonens utkant 1898 så införlivas den i vapenindustrin i området och tar även över tillverkningen i staden utanför Zonens mitt 1915. Så i de två städerna produceras stora mängder vapen, ammunition och sprängämnen till Försvarsmakten, vilket ger Zonen en snabb tillgång till materiel vid behov. Lagringen av detta fanns då hela tiden inom Zonen på olika platser och fanns alltid tillgängligt.

Tyfors Nu ska vi nämna en plats vid namn, detta då den redan finns väl beskriven i media och sedan länge inte har någon militär anknytning. I ”hobbyn” kring intresset för historiskt viktiga militäranläggningar och tillverkning så har ju krutfabrikerna i Tyfors seglat upp högt på besökslistan och snart har alla smugit dit och besökt de båda nerlagda anläggningarna. Tyfors var aktivt som kruttillverkare under andra världskriget och lades i malpåse när kriget tog slut och kom aldrig att starta upp igen. Tyfors hade tidigt en viktig roll inom det som ska bli Zonenområdet innan den blev verklighet och fick sin struktur. In till fabriksområdet i Tyfors löpte ett stickspår med bangård från den smalspåriga Järnvägen Hellefors – Fredriksbergs Järnväg, på sträckningen mellan Neva på Inlandsbanan och Fredriksberg. Till krutfabriken kom råmaterial med överföringsvagnar (normalspårsvagnar på speciella smalspårsvagnar) från Neva och från Tyfors kördes färdiga produkter på järnvägen till Hellefors (idag Hällefors) där de lastades över på stambanans (tid. BJ) normalspår i vagnar tillhörande den privata järnvägen som utgick från mitt i Zonen. Vagnarna växlades senare upp till en annan station och vidare in på den privata banan som hade ett antal tidiga beredskapsförråd för Militärens behov. Alltså en föregångare till alla de förråd som senare byggs när området blir Zonen.

Avecklingar På juldagen 1991 så avgår Gorbatjov som Sovjetunionens sista president och innan hade Berlinmuren fallit, det Kalla Kriget slutade plötsligt och Sveriges Regering jublade, äntligen fred! Nu gjorde dock Regeringen samma fel som efter både 1:a och 2:a Världskriget, man började åter att rusta ner försvaret rejält och avvecklade det mesta ”onödiga” inom försvarsorganisationen igen. Fortverket började sälja av mark, gårdar, mobbförråd och en del anläggningar och i stor omfattning så revs och plomberades berganläggningar i hela landet, man ansåg att de inte längre behövdes. Ångloksberedskapen avskaffades och senare även dieselloksreserven, många lok hamnade hos järnvägsföreningar andra skrotades eller hamnade om privata aktörer, för även monopolet SJ hade på järnvägen upphörde. Mobbförråden tömdes på 1000-tals fordon, skidor, cyklar, uniformer, tält och allt annat som de innehöll. Statens Lagerhus tömdes liksom alla beredskapsförråd för mat, läkemedel, tobak, utsäde och de flesta oljebergen avvecklades. De anläggningar man haft för beredskap revs och avslutades, allt lades i stället på EU som skulle hjälpa Sverige om det blev problem i framtiden

Civilförsvaret lades ner och dess otaliga förråd i landet tömdes och såldes. Direktiven från 60-talet om att alla kommuner skulle ha en egen skyddad plats för kommunens styrning, helst atom- och EMP-säkrad, gavs upp, tömdes och plomberades i många fall. Regementsdöden drog fram över landet, kravet på obligatorisk värnplikt avslutas. Det svenska kustförsvaret avvecklas, rivs och plomberas, Gotland töms på försvarsresurser och ansvaret för ön läggs på en handfull hemvärnsmän. Listan kan göras lång på dumheter kring tron om att vi nu hade en lång hållbar världsfred, men historien visar på nytt att vi gjorde fel även den här gången och nu ställs inför ett nytt Kallt Krig som kräver en ny upprustning.

Hur blev det då med Zonen? De båda sista civila anläggningarna var kvar som skyddsobjekt och hölls torra och ventilerade. Men till vilken nytta när den civila sidan och den militära har nya moderna uppehållsplatser som inte ligger inom Zonen. Troligen försvinner de här anläggningarna helt innan dess historia berättats, en viktig historia som borde bevaras för framtida generationer. Det omtalade annexet söder om den lilla staden och som många tar som given som centrum för Zonens verksamhet, säljs och börjar bygga om till tele- och serverhall för en statlig myndighet, men det projektet blir kortvarigt och idag står anläggningen i princip öde. Mobbförråden kring den lilla staden försvinner, några få blir kvar i privat ägo, järnvägslinjen norrut rivs efter ett banvallsras våren1977 de mesta av de övriga linjerna slutar att underhållas. I den lilla staden bildas en museal veteranjärnväg och som idag kör museitrafik på de kvarvarande bandelarna och behåller den biten av Zonens kulturarv.

Zonens tanke och system försvinner, men militärens närvaro finns kvar till vissa delar, det precis som i andra delar av Sverige, men idag har syftet med att vara Sveriges reservhuvudstad försvunnit och är väl snarare Sveriges omoderna reserv-reservhuvudstad i alla fall ett tag till. Men det finns många spår från storhetstiden för den som är intresserad, det gäller bara att leta. Vissa ”grupperingar” har tagit sitt ”UE-intresse” ytterligare ett steg genom att forcera gamla plomberade anläggningar, men vad förväntar man sig? Kvarglömda vapensystem, kompletta ledningscentraler, hemligheter att avslöja eller gamla militära fordon? Nej avslutade anläggningar har lämnats så nakna och rejält sanerade som den noggrannhet man hade när de byggdes. Läs gärna vår tidigare artikel om plomberade platser; Plomberade platser

Innan vi avslutar det här sammandraget av den tolkning som vi i timebandis.se har av Zonenområdet så vill vi åter påpeka att inte ens vi känner till hela sanningen om strukturen, styrandet och zonens funktioner. Mycket av de vi skriver här kan vara fel, falskt eller innehålla detaljfel, men det här är ungefär vad man kan åstadkomma utan att ta för stora kliv och utan att vara för yvig. Området som zonen låg i har troligen fortfarande viss mindre strategisk betydelse för Sverige och med det nya Kalla Kriget i hasorna så måste även vi vara försiktiga med det vi tolkar och skriver, för syftet med den här sammanställningen är inte att ge främmade makt en trevlig detaljbeskrivning av området, utan enbart berätta det historiska omfånget av Zonen och hur man tänkte då. Vi är även medvetna om att det finns folk där ute som kommer att förkasta det här helt, men det är upp till var och en att tolka historien om Zonen som man själv vill, det enda som dock är säkert är att Zonen faktiskt har funnits, hur mycket man än vrider på historien.

Bilderna som presenteras i texten är generella bilder för ämnet men även bilder som föreställer redan avvecklad verksamheter som idag saknar militärt syfte