En Svensk atombomb?

Följande text finns publicerad sedan tidigare på flera andra platser nätet.

Under ett kvarts sekel pågick hemlig forskning på en svensk atombomb. Vid Försvarets forskningsanstalt började de trevande försöken kort efter att svampmolnen skingrats över Japan. Och de sista experimenten på vapenplutonium gjordes i februari 1972. Under tiden hade de svenska atombombsforskarna konstruerat allt som behövdes för att starta bombtillverkningen med ett par månaders varsel.

Den 28 augusti 1957 skakas den svenska lappmarken av en kraftig detonation. Tryckvågen sprider sig många kilometer från detonationsplatsen, och förstör byggnader, fordon och elektronik på sin väg. Det största svampmolnet reser sig en kilometer över den svenska moränmarken. Bombtesterna i Nausta utanför Jokkmokk är det närmaste en riktig atombombssmäll som Sverige kommer under sin tjugoåriga kärnvapenhistoria. Syftet är att se hur natur och materiel klarade det enormt höga trycket från en kärnvapensmäll.

Vid det första försöket 1956, med kodnamnet Sirius, detonerar tre laddningar med det konventionella sprängämnet bonyl. Laddningarna var på 600 kilo, 6 ton respektive 60 ton, där varje ton motsvarar 600 kilo trotyl. Året efter genomförs det andra försöket, med kodnamn Vega, där två laddningar skjuts av. Den ena på 5 ton och den andra på 36 ton bonyl. Men det är den äkta varan man är ute efter. Som så många andra nationer i världen efter andra världskriget vill även Sverige ha kärnvapen i sin arsenal. Utan atombomber är landet ett lätt byte för fienden, argumenterar bland andra Nils Swedlund, försvarsstabschef och senare ÖB. Jämfört med andra länder har Sverige en rad fördelar som gör det möjligt att skaffa nymodigheten. Här finns obegränsad tillgång på uran, här finns vetenskaplig och teknisk kompetens och här finns en industri och en infrastruktur som inte sargats av kriget. Till en början gör den svenska regeringen ett antal försök att få tillgång till amerikansk kärnvapenteknologi. Det gäller allt från färdig teknisk utrustning till kärnvapenmaterial och tekniskt kunnande.

Eisenhowers program Sverige bemöts på samma undvikande sätt som alla andra länder som vid den här tiden vill ha egna atomvapen. USA erbjuder sig i stället att bidra till ett civilt, svenskt kärnkraftsprogram. Genom president Eisenhowers program ”Atoms for Peace” får Sverige tillgång till anrikat uran från USA, på villkor att det används i enbart energiproducerande reaktorer. I villkoret ingår att USA får rätt att inspektera de svenska kärnenergianläggningarna. Amerikanerna förlitar sig på att det blir för kostsamt och för komplicerat för lilla Sverige att bygga egna atombomber. Utvinning och anrikning av uran kräver stora resurser, liksom konstruktion och produktion av kärnvapen. Visserligen kan Sverige bygga egna kärnvapen i teorin, men den ­amerikanska administrationen bedömer det som osannolikt i praktiken.

Den svenska regeringen försöker då köpa färdiga kärnvapen från USA. Men även det bemöts negativt. Visst kan Sverige få köpa amerikanska bomber, men bara om man överger sin neutralitetspolitik och skriver på ett försvarsavtal med USA. Och dessutom låter amerikanarna få kontroll över hur de svenska kärnvapnen används. Inget av alternativen lockar den socialdemokratiska regeringen. Det enda som återstår i mitten av 1950-talet är att bygga upp ett eget atombombsprogram, det som blir ”Den svenska linjen”. Den går ut på att klara hela tillverkningen, från uranbrytning till färdig bomb, inom landets gränser. Statsminister Erlander argumenterar för en svensk bombsatsning 1954, och 1956 klubbar riksdagen igenom den svenska linjen.Men arbetet på bomben har påbörjats långt tidigare. Foa, Försvarets forskningsanstalt, och AB Atomenergi har sedan slutet av 1940-talet dragit upp riktlinjerna på ett gemensamt civilt och militärt kärnenergiprogram

Stor svensk fyndigheter av uran En försöksanläggning för framställning av tungt vatten byggs intill uranfabriken i Kvarntorp. Där skiljs det tunga vattnet ur vanligt vatten med hjälp av upprepad hydrolys, där den tyngre molekylen reagerar långsammare och blir kvar i vätskeform. Enligt planerna ska en större tungvattenfabrik anläggas i Ljungaverk, men planerna blir aldrig verklighet. I väntan på eget vatten importerar Sverige tungt vatten från Norsk Hydro. Kontakterna med Norge är goda vid den här tiden, och det norska vattnet är inte förknippat med några restriktioner. Det hjälper till att den norske försvarsministern och tidigare motståndsmannen, Jens Hauge, har goda förbindelser med den svenska militären, och att Marcus Wallenberg sitter i styrelsen för Norsk Hydro som äger tungvattenfabriken i Rjukan. När den första reaktorn startas 1954, trettio meter ner i berget under Tekniska högskolan i Stockholm, är den laddad med tre ton franskt, metalliskt uran och fem ton tungt vatten från Norge. Trots att reaktorn körs för att maximera produktionen av vapenmaterial, ger den bara ett halvt gram plutonium om dagen. Det räcker inte till några atombomber, men väl till de första trevande experimenten.

Första plutoniumleveranserna Istället är det den nybyggda reaktorn i Ågesta som står för de första plutoniumleveranserna till Foas atombombsfabrik i Ursvik, nordväst om Stockholm. Helt enligt bombmakarnas tidsplaner från 1958, kommer det första plutoniet till Ursvik 1962. Därefter ska mellan ett halvt och ett kilo plutonium levereras från Ågesta varje vecka, och 1963 ska det finnas tio kilo plutonium till den första bombprototypen. Totalt ska Ågestareaktorn producera 30 kilo vapenplutonium. Ågesta, som förser Farsta med fjärrvärme, är Sveriges första kommersiella reaktor. Men de civila intressena kommer i andra hand och den optimeras för att tillverka plutonium, bland annat byts bränsleelementen ofta. Ändå producerar Ågesta långt ifrån så mycket plutonium som behövs i atombombsfabriken. Det kanske räcker till ett par, tre laddningar, men inte till det hundratal som bombmakarna planerar. Konstruktionsberäkningarna  för bomben utförs i en av Europas kraftfullaste stordatorer, en IBM 7090, som köps in av Foa i början av 1960-talet. Där simuleras bland annat hur laddningen blir kritisk, vilka neutronflöden som krävs för att detonera bomben och vilka geometrier som är bäst för laddningen. Med hjälp av datorn kan principerna för bomben omvandlas till konstruktionsdata.

FOA och AB Atomenergi planerar 1957 att bygga en eller två rent militära reaktorer med enda syfte att producera vapenplutonium. Men projekten rinner ut i sanden. Istället vänds blickarna mot Marviken, den civila tungvattenreaktor som Vattenfall vill bygga på Vikbolandet utanför Norrköping. Den präglas redan från början av bombmakarnas intressen. Konstruktionen anpassas för att maximera utbytet av plutonium, bland annat genom att man sänker driftstemperaturen i härden och byter bränslestavarna ofta under drift. Ändringarna ökar utbytet av vapenplutonium och garanterar kontinuerliga leveranser till bombfabriken. Och det ger Marviken kapacitet att förse bombmakarna med 80 kilo vapenplutonium om året, vilket räcker för den planerade årsproduktionen av tio kärnladdningar.

Men Marviken blir ett ekonomiskt och tekniskt fiasko, och reaktorn tas aldrig i drift. Bland annat har kravet på hög plutoniumproduktion lett till en onödigt komplicerad och dyr konstruktion. Ska man få vapenplutonium måste de använda bränslestavarna från reaktorn upparbetas. Det sker till en början hos Foa i Ursvik och hos Atomenergi i Studsvik. Men en större anläggning planeras i Sannäs på västkusten, så långt från Sovjet som möjligt. Fabriken är tänkt att ligga i ett omfattande bunkersystem djupt ner i granitberget. Men de planerna skrinläggs 1970 samtidigt som Marviken stoppas. Den kärnkemiska processen att extrahera vapenplutonium ur reaktoravfall är omfattande och kräver flera radioaktiva och giftiga steg, bland annat med olika syror, emulsioner och lösningsmedel. Den svenskättade nobelpristagaren Glenn Sea­borg, som utvecklat Purex-processen för att framställa plutonium åt det amerikanska atombombsprogrammet, hjälper även till med de svenska, kärnkemiska processerna.

De allra första, grönskimrande milligramdropparna plutoniumlösning droppar fram hos AB Atomenergi 1954. Det tar många år innan atombombsforskarna har gramkvantiteter till förfogande. Plutoniumet behövs för att man ska lära sig hur det exotiska och giftiga materialet beter sig, såväl kemiskt och fysikaliskt som rent bearbetningsmässigt. Att gjuta och svarva plutonium till atombombsladdningar är en delikat uppgift för Foas tekniker. Den färdiga atombomben består av ett underkritiskt, sfäriskt skal. Sfären omges av ett traditionellt sprängmedel som, vid detoneringen, komprimerar sfären till överkritiskt tillstånd. Runt plutoniumsfären finns en neutronreflektor av uran som ger en effektivare explosion.

Själva kompressionen tar cirka fem mikrosekunder, och det är viktigt att neutroner tillförs från en neutronkälla och tänder laddningen i rätt ögonblick. Det måste ske inom någon mikrosekund när laddningen är som mest komprimerad. Tändningen säkerställs av Foas egenutvecklade utlösningselektronik och neutroninjektor.

Experiment med plutonium På KTH och i Ursvik görs kärnfysikaliska experiment med plutonium. Bland annat används en stor van der Graaff-­generator för att mäta plutoniumkärnornas tvärsnitt, vilket är ett viktigt mått på sannolikheten för en kärnreaktion. ­Tidigt inser man att de första uppskattningarna, att det krävs femtio kilo plutonium per laddning, är fel. Det räcker med sex kilo per bomb, vilket lättar trycket på den kritiska plutoniumframställningen. De praktiska proven görs vid Foas försöksstation i Grindsjön på Södertörn. Där tillverkas och testas de spränglinser som pressar ihop plutoniumsfären till en överkritisk kula. Effekten studeras med en egenutvecklad, unik röntgenkamera där man kan följa kompressionen i detalj med hög tidsupplösning. Bland annat försöker man öka densiteten hos plutoniumet med högt tryck för att minska den kritiska massan och därmed minimera behovet av vapenplutonium.

Redan i slutet av 1950-talet har bombmakarna tillräckligt mycket kunskap för att tillverka en primitiv atombomb. Och 1965 är konstruktionsarbetet på en avancerad laddning klart, prototyperna till delarna finns på plats och bombmakarna har tränat på sitt hantverk. Vid Foas anläggningar i Ursvik och i Grindsjön är i stort sett allt färdigt för att man ska kunna montera ihop färdiga atombomber. Det enda som återstår är ett politiskt beslut och knappt tio kilo plutonium. Sverige har skrivit under provstoppsavtalet 1963, men Foa har färdiga planer på att genomföra underjordiska provsprängningar i Nausta, där försöken med bonylladdningar genomfördes några år tidigare.

Men några provsprängningar behövs egentligen inte. Den hemliga atombombsforskningen har gjort Foa-forskarna duktiga på teoretiska beräkningar, simuleringar och modellprov. Bombmakarna är så säkra på sin konstruktion att de är ­beredda att gå direkt till produktion, utan att provspränga en riktig bomb. Men tiden har sprungit förbi atombombsivrarna. Det civila Sverige har sagt nej till kärnvapen flera gånger i riksdagen, och militären har själv börjat ifrågasätta nyttan av en atombomb.

Sannolikt händer något 1964, som förklarar det svalnande intresset för den svenska atombomben. En god gissning är att USA, inför risken att Sverige skaffar egna atomvapen, sträcker ut sin kärnvapensköld till att täcka även Sverige. Uppgifter om detta är kvalificerat hemliga, men en överenskommelse kan ha inneburit att USA lovar att skydda Sverige i händelse av ett kärnvapenkrig. Det skulle förklara den märkliga utbyggnaden av de svenska landsvägsbaserna, så att de får kapacitet att ta emot USA:s strategiska bombflyg. Och ⁸att munstyckena på de svenska lufttankningsplanen anpassas till Nato-standard. Det förklarar också varför de amerikanska underrättelserapporterna, som tidigare varnat för Sveriges kärnvapensatsning, plötsligt tonar ned risken.

Fokus på nedrustning I mitten av 1960-talet når den svenska kärnvapenforskningen sitt maximum, och klingar därefter av. I stället läggs fokus på internationell nedrustning, vilket ger bombmakarna nya, viktiga arbetsuppgifter. När 1960-talet närmar sig sitt slut, efter tjugo års storsatsning på en svensk atombomb, finns bara rester av programmet kvar. I Ursvik förvaras fortfarande ett knappt kilo vapenplutonium. Några hekto av det användes vid en serie avslutande experiment i februari 1972. Tio skalenliga modeller av riktiga kärnladdningar provsprängdes för att man ska kunna göra de sista detaljerade studierna på hur plutoniumsfären beter sig när den imploderar och komprimeras. Merparten av det svenska plutoniet skickades därefter till Storbritannien, men en liten del finns alltså fortfarande kvar i Sverige. Dock inte tillräckligt för en atombomb.Vid sidan om Naustasmällen 1957 är sprängförsöken i Sundbyberg 1972 det närmaste en riktig atombomb som Sverige har kommit.