Sveriges järnvägsnät var en gång i tiden betydligt mer omfattande än i modern tid. Landet genomkorsades av stora och mindre järnvägar med olika syfte, men vad de då hade gemensamt var att det efter linjen ofta bodde banvaktare som hade till uppgift att se till att just den bandelen de blivit tilldelade, sköttes exemplariskt. Banvaktarna blev som oftast tilldelade en liten banvaktarstuga där de verkade och bodde med sin familj. Arbetet bestod sedan av att sedan patrullera av sin bandel, ofta via cykeldressin, och se till så att spåren var farbara. Han, för det var nästa alltid män, riktade spår, såg till att alla slipers var i bra skick, röjde sly och ogräs samt eventuella hinder. Han hade även brandvakt under åren med ånglok på våra järnvägar och hade en hel del tunnor med vatten på olika platser utefter spåren som alltid skulle vara påfyllda om något skulle hända. När ett tåg passerat så var det hans uppgift att cykla ut och se så att inte vegetationen eller slipersen tagit eld. Banvaktaren var alltjämt i tjänst, dag som natt, sommar som vinter. Om det fanns växlar och sidospår inom arbetsområdet så såg han även till dessa och hjälpte till vid växling. Han såg till broar och järnvägsövergångar och skötte ofta bom- eller grindstängningar när tågen kom. Han skulle även se till så att personer som vandrade kring spåret var medvetna om att tåg kunde, eller skulle komma. Vissa banor hade s.k. ”gångbiljett” som köptes på stationen och som medgav att man kunde använda banan som gångväg om man inte hade råd med biljett eller om man skulle av från banan där det inte fanns station. Banvakten höll koll på att det här sköttes korrekt. Ibland skulle man lasta t.ex. timmer ute på linjen, då var det banvaktarens roll att se till så att tåget kunde stå där säkert.
I banvaktarstugan bodde som sagt ofta en hel familj och på vissa med platser med långt till skolorna så skötte modern även undervisningen av barnen. Man hade ofta lite odlingar och vissa hade höns och någon ko för hushållet. Banvaktaren hade inte mycket till lön då banvaktarstugan ingick som en löneförmån, men hade man något att göra och någonstans att bo så var man nöjda med det här livet. Hur många banvaktare det fanns i Sverige är svårt att sia om då det förr fanns lika många privata banor som statliga, men en siffra som figurerat är 4.800 st i tjänst samtidigt. Banvaktare levde kvar långt in på 1960-talet innan denna yrkeskår gick i graven i samband med att järnvägarna moderniserades med telefon ombord på loken och en Banavdelning som tog över tjänsterna fanns i varje större samhälle.
Det här är en gammal banvaktarbostad någonstans i de Småländska skogarna, en kvarlämnad rest av en tid som passerats.
timebandits.se 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.