Civilförsvarsanläggningar

Från 1950-talet och fram till 90-talet så byggde de flesta av Sveriges kommuner ledningscentraler för kommunledningen, räddningstjänsten och sjukvården, det här för att kunna samverka i en krissituation från en skyddad plats. Efter en ny lagstiftning för beredskap 1986 så blev ansvaret större hos kommunerna att bygga fungerande och modernare anläggningar enligt speciella specifikationer och det här för att få allt så likvärdiga anläggningar som möjligt. Totalt byggdes omkring 360 olika skyddade och civila ledningsplatser i bergrum eller i fristående nergrävda anläggningar. Även vissa större skyddsrum under till exempel kommunhus och brandstationer moderniserades och förstärktes för att kunna fungera enligt kraven.

Fram till 2000-talet hade i princip varje svensk kommun i Sverige en färdig och skyddad anläggning där kommunens ledningsfunktioner skulle samgrupperas. Samgrupperingen gjordes bland allt med myndigheter som Länsstyrelsen, Räddningstjänsten, Polismyndigheten, Televerket, Gatu- och Byggnadskontor, Vatten och Avloppsavdelningar, samt olika enheter ur Civilförsvarets grupper. De här anläggningarna var enbart tillför det civila försvaret av Sverige, Försvarsmakten hade sina egna ledningsplatser men de hade en gemensam kommunikation i händelse av katastrofer eller ofred. Den civila sidans anläggningar moderniserades och byggdes ut efter hand, vissa kommuner byggde även nya och bättre samt modernare anläggningar och slog igen samt flyttade ut från de gamla. En modern anläggning skulle klara större yttre påverkan, som atomvapen, EMP-pulser samt stridsgaser, men även kunna inhysa personal under längre perioder. Därför byggdes sov- och viloutrymmen, bekvämligheter och matsalar med kök, egen vattentäkt, avloppsrening, elverk och ventilation, för lång och sluten drift. Många av anläggningarna byggdes på fjäderavlastade grunder för att kunna klara vibrationer från till exempel bombfällningar med syftet att anläggningen inte skulle kunna slås ut. Temat i anläggningarna var oftast relativt lika i samtliga med varm färgsättning i orange, gult, blått och till det en matchande inredning, men även målade horisontlinjer för att göra vistelsen mer psykiskt bekväm. Det förekom naturligtvis även vanlig kommunalgrå så att kontorspersonalen skulle känna sig hemma. Även vissa väggar i ledningsutrymmena lutades några grader för att bryta av kantigheten och de raka linjerna så att platsen upplevdes mer levande. Inredningen hade tagits fram med hjälp av bl.a. det psykologiska försvaret och forskare kring ämnet hur människor under lång tid reagerade av att vistas i instängda utrymmen. Det fanns bekväma och färdigutrustade sovsalar för den återhämtning som personalen behövde efter ett psykiskt hårt påfrestande arbete i skarpa lägen, man lade mycket vikt på personalens både fysiska och psykiska återhämtning. Personalen skulle ju fungera även under stora händelser och där familjer och vänner skulle skyddas på andra civila skyddsplatser, något som säkert gav stor psykisk press hos de som arbetade inne i anläggningen samtidigt som det var oroligt utanför.

Anläggningarna var byggda i olika storlekar och skulle kunna inhysa upp till 60-100 personer med varierande arbetsuppgifter, alla hade sin speciella kompetens samt egna arbetsplats i anläggningen. Samtliga anläggningar fick djurnamn för att vara lite mer anonyma men ändå så att de kunde skiljas åt från Försvarsmaktens anläggningar som ofta hade människonamn, platsnamn eller nummer. Genom åren har civilanläggningarna fått olika syften i organisationen, vissa kallades DC som Distriktscentral, HC som Huvudcentral, KC som Kommuncentral, FE som Framskjuten enhet och alla hade lite olika uppgifter, det fanns även en del undercentraler lite efter hur kommunen var uppbyggd och under vilka tidsperioder.

Ledningscentralerna utgjordes i princip av sex olika typer som klassificerades efter sin storlek. typ A utgjorde den största typen av ledningscentral, medan typ F var den minsta typen. Landets två största anläggningar byggdes i Stockholm, Elefanten i Sollentuna och Vargen i Länna/Huddinge, alltså en på den norra och en på den södra sidan av staden. Elefanten finns idag bevarad som den ursprungligen såg ut men Vargen är sedan 2013 såld och fungerar som en civil och skyddad serverhall, vilket även vissa andra anläggningar byggts om till. I slutet av 90-talet så ansåg man att världsläget blivit stabilare och kraven på kommunerna att underhålla och driftsäkra anläggningarna minskades. Vissa anläggningar revs, eller flyttades till en mindre skyddad plats, andra hyrdes ut till annan verksamhet och en del såldes till företag eller privatpersoner. Men många äldre anläggningar låstes eller gjöts igen och lämnades kvar med sin utrustning utan underhåll, många av dessa är idag vattenfyllda och obrukbara.

Trots den utbredda uppbyggnaden av fungerande anläggningar så har ingen av dessa kommit att användas i skapt läge, utan enbart för återkommande övningar, men de har alltid stått beredda att inom kort kunna sättas i drift. Anläggningarna har under senare tid kommit att åter aktualiseras och det pågår arbete att ta fram en ny förhållning för hur det civila försvaret ska fungera när vi nu står inför nya orosmoln i världsordningen. Ett nytt civilförsvar är under uppbyggnad liksom återinförandet av den civila plikten. Även hos Försvarsmakten så har många skyddade anläggningar försvunnit då man ansett att säkerhetsläget varit stabilt, men med facit i hand så är en återuppbyggnad mer kostsam än om anläggningarna fått stå kvar och hållits någorlunda underhållna.

Efter 1:a världskriget, eller ”The great war” så trodde man att alla krig nu var över och Sverige nerrustades nästan helt. När Sverige tas på sängen 1939, när 2:a världskriget bryter ut, så inser man snabbt att Sverige inte var så rustat som Per Albin Hansson gjorde skenet av, ”- Vår beredskap är god” stod han på Skansen och skaldade på nyårsaftonen till det svenska folket. Sverige rustas åter och efter 2:a världskriget som var Sveriges beredskap på mycket bra nivåer igen, men samtidigt började man åter att rusta ner då man trodde på en långvarig fred, nu skulle det nog inte bli fler krig.

1947 så stod Sverige åter med ett delvis nerbantat försvar, när det (första) Kalla Kriget inleds och världsordningen åter blir i obalans, även det civila försvaret hade minskats ner och folk hade pustat ut. Sverige blir tvunget att åter rusta och blir fram mot slutet av 1960-talet ett av världens starkaste försvar med en enorm utbyggnad även av det civila försvaret. Det här håller i sig och både Försvarsmakten och de civila försvaret moderniseras efter hand och fortsätter att finnas bland de världsledande.

Runt 1991 så anser man att nu är det (första) Kalla Kriget över, efter murens- och Sovjetunionens fall, och Sverige börjar åter avrusta på bred front. I slutet av 90-talet så är i princip det svenska Försvaret och Civilförsvaret nästan upplöst och tömt på det mesta i vår tidigare så gigantiska beredskap med stora beredskapslager. I princip hela kustförsvarets berg- och betonganläggningar från Haparanda till Strömstad slås i spillror. Sen så försvinner Sveriges gigantiska lager av mat, utsäde och bränsle, som var beräknat att hålla i gång Sverige under minst ett år utan importer. Den här avvecklingen påbörjas i huvudsak i och med att Sverige går med i EU och lägger sin tillit till att EU kommer att hjälpa till vid behov. Beredskapsförråd innehållande ång- och diesellok försvann, brandskyddsutrustningar i mängder såldes av, skyddsrumsinredningar tömdes, beredskapen att kunna tillverka mediciner, snus och tobak försvann även de, liksom den historiska spritreserven som skulle kunna ge varje militär en moralstärkande sup försvann. Utsädesförråden tömdes, gödningsmedelsförråden upphörde liksom förråden för råämnen som zink, koppar och aluminium såldes av, men även gruvor lagda i beredskap släpptes och vattenfylldes. Nästan alla gigantiska berglager med diesel, flygbränsle och bensin tömdes, sanerades, raserades och gjöts igen. Civilförsvarets klädförråd, bårar, sjukutrustning, förband, vattenreningsutrustning, el aggregat, jeepar, ambulanser, släpkärror och liknande minimerades till nästan ingenting. Det lustiga är dock att den stora beredskapsplanen fortsatte att innehålla miltals med nerlagda och inte underhållna järnvägar och vissa linjer är fortfarande med i den planen men omöjliga att köra tåg på.

2014 inleds åter ett nytt Kalla Kriget i och med Rysslands annektering av Krimhalvön och 2022 starten för försöket av annekteringen av även andra delar av Ukraina. Åter så står då Sverige med ett bantat försvar och ett minimalt civilförsvar och alla med minimala beredskapsförråd. Nu lägger man raskt mycket av ansvaret på det civila svenska folket, som får i uppgift att klara sig själva under längre tid än tidigare i händelse av ofred, men även andra katastrofer. De gamla utrymningsplanerna, reservkyrkogårdar och stora befolkningsskyddsrummen faller i glömska, liksom det trygga gamla telenätet med kopparledningar. Den gamla skriften ”Om kriget kommer” har sedan länge slutat att distribueras slutat sitta i telefonkataloger som även de har försvunnit. Man gör dock ett omtag i modern tid och sänder efter många års frånvaro, åter ut en skrift till det svenska folket ”Om kriget eller krisen kommer”, men de flesta hamnar i pappersåtervinningen då man tror sig kunna surfa på nätet för att hitta vad man ska göra om det händer något. Men vilket nät ska man söka via då troligen den trådlösa kommunikationen snabbt kommer att slås ut, i alla fall för civila. Man kan undra sig om politikerna och de styrande kommer att rusta ner Sverige igen, efter att även det andra Kalla Kriget så småningom kanske är över? Antingen så har man lärt sig sin läxa eller så gör man som man alltid har gjort, fixar lite nytt och anpassat. Även om mycket av beredskapslagrens innehåll blivit äldre så var de fortfarande användbara och hade kunnat finnas kvar för att sakta moderniserats, i stället för att tömmas, rivas och återuppstå med nya stora kostnader. Det ska bli intressant att se om de gamla civilförsvarsanläggningarna i alla svenska kommuner kommer att återuppstå på sikt, för behovet av en framtida skyddad styrning av vårat lands civila sida kommer garanterat att behövas igen, eller ska man ge ut skriften ”Så här styr du som civil din kommun”?