Att anfalla Stockholm

Den här historien är i stora drag en beskrivning på något som egentligen innehållet så mycket mer. Men skulle varje detalj tas upp så blir det en mycket tjock bok, så vi tar valda delar. Sen handlar inte den här artikeln om en specifik tid och tidsspannet sträcker sig över minst 60 år och därför inte sagt att allt som beskrivs fanns där samtidigt. Ta med dig det här när du går vidare i texten, för det finns och fanns så mycket mer än det i den här historien.

Under några år från slutet av 1980-talet till de första åren på 2000-talet, så bantas och avrustades som bekant Sveriges försvar ganska rejält. Men det här skedde i en tid då Sovjetunionen upplöstes och Berlinmuren föll, den eviga freden förväntades att åter göra världen säker att leva i. I och med att öststater nu till stor del frilades så kom även gamla arkiv att öppnas upp. Det efter att de ansvariga försvunnit och arkiven lämnats öde och att den nya öppenheten tillät att gräva i gamla dokument som varit hemligstämplade sedan länge. Nu kom bakgrunden till många gamla underättelser och planer upp i ljuset. Det här stödde till stor del de teorier och information som Sverige hade haft och rättat sitt försvar efter. I tiden efter 2:a världskriget varit väl så känt att dåvarande Sovjetunionen alltid har haft förberedda planer för att vid behov kunna inta även andra länder, utöver de lydstater som redan ingick i unionen. Sverige var ju lite extra intressant då ett maktövertagande skulle innebära ett övertag över styrandet av Östersjön, men även att man kom närmare gränsen till NATO. Det finns ju välkända  historier om TIR-registrerade långtradarekipage som korsar Sverige utan egentligt mål, annat än att samla in information. Vi har ju de polska tavelförsäljarna som kartlade var svenska stridspiloter bodde, några aktiva spioner med namn som Wennerström och Bergling men även svartklädda dykare som planlade och karterade det svenska kustförsvaret och landstigningsplatser. Och inte att förglömma, alla de olika periskopen som siktades vid kusterna och skapade ubåtsfeber i landet, och allt ansågs vara östs informationsinhämtning för planläggning av det svenska försvaret, utifall att en behov av invasion uppstod.

Men hur kunde då planerna se ut, ja det var något man diskuterade på den svenska Generalstabeln och olika militära avdelningar och myndigheter genom logik, informationsinhämtning och faktiskt även via de spioner som spionerade för den västra sidan inne i Sovjetunionen. Så det fanns en medvetenhet om planerna och viss kunskap som vilade stadigt i den planeringen, men i och med östsidans förfall och upplösning så kunde gissningarna få ganska många svar och där mycket visade sig vara precis som man misstänkt och planerat för. Det har ju alltid funnits en medvetenhet om att Karlskrona var ett hett mål för östsidan, genom att slå ut den svenska Marinen där så skulle man få ett snabbare övertagande av Sveriges södra delar. Samma sak gällde ju även Berga och Muskö söder om Stockholm, men även sveriges västsida blev planlagd av samma orsak. Om man slår ut de här anläggningarna tidigt så blir närheten till Sveriges kust mer tillgänglig och bjuder mindre motstånd. Sen ligger ju Gotland där som ett stort hangarfartyg och den som innehar det militära övertaget av Gotland,  innehar även ett övertag över Östersjöns trafik. Har man möjligheten att ta makten över Gotland så har man en plats att bygga upp styrkor på för ett fortsatt anfall mot den svenska kusten. Gotland har ju alltid varit tungt och brett beväpnat av det Svenska Försvarsmakten av just den orsaken. Sen hade ju Sverige på den tiden ett väl utbyggt kustförsvar som sträckte sig längs hela kustbandet, från Haparanda i norr till Strömstad i väst, allt för att förhindra en invasion med landstigning i ett tidigt skede. Det här kustförsvaret är idag helt borta då man anser att ett statiskt försvar är förlegat och där mobilitet är det nya tänket.

Men vad var det som Sovjetunionen planerade för och hur såg planerna ut inför ett anfall av Sverige? Vi ska rikta in oss på en av dessa planer, den om hur man skulle inta Stockholm i ett försök att få bort de styrande från staden och få ett övertag över det militära styret och där ifrån styra Sverige till att bli en lydstat under (t.ex.) Sovjetunionen. Stockholm är en ganska sårbar stad då den vilar på en massa öar som förbinds med broar och färjetrafik. Man kan med lätthet lamslå Stockholm genom att spränga främst fem stora broar, sänka färjor och sen skära av ytterligare förbindelser och på så sätt göra det omöjligt för folk att lämna huvudstaden. För de styrande, Generalstab, Regering och Kungahuset så fanns det redan anläggningar upprättade på behörigt avstånd från Stockholm dit de här verksamheterna snabbt skulle flyttas enligt en väl utarbetad plan. En förflyttning skulle ske tidigt i all tysthet redan innan ett tänkt anfall kom, för underrättelseinhämtningen var väl fungerande och gav tidfrister. Stockholm centralt hade inga större regementen, utöver kadettskolan på Karlberg och K1 på Östermalm, fast där huserar mest den beridna högvakten och en del MP, men även Generalstaben. Flyget var förpassat till Tullinge och Barkarby, Marinen till Berga, Muskö och Rindö, från Armésidan fanns Livgardet i Kungsängen (från 1970) och Ing 1 i Almnäs/Södertälje (från 1970 – 1997). Kustförsvaret fanns som ett band genom Stockholms skärgård från norr till syd, så allt låg som en ring kring Stockholm i ytterkanten. Naturligtvis så fanns både Hemvärnet och olika driftvärn samt ett då väl fungerande Civilförsvar på den tiden, men någon tung beväpning fanns inte på plats, men kunde relativt enkelt sättas upp på förutbestämda platser även i innerstaden, en lärdom från 2:a världskriget då Sverige tvingades rusta (igen).

Om vi tänker oss att Sovjetunionen nu planerade att inta Stockholm i ett tidigt skede, hur skulle då en rimlig plan kunna se ut? Att ta sig genom Stockholms skärgård var ingen lätt uppgift, men det verkar ju logiskt att gå direkt från Östersjön och rakt in mot Stockholm, då det är den kortaste vägen. Skärgården hade ju inte enbart väldigt gott om skyddade anläggningar med kanoner, minlinjer, bevakningsplatser och förutbestämda ankringsplatser för Marinens krigsfartyg. Men själva Skärgården består ju av 10.000 öar och en massa vattenytor som döljer grund, de djupa farlederna som kan leda större fartyg in mot Stockholm är ju få och var ju extra bevakade. Redan på 16-1700 talet så hade leder täppts till och gjort att det mesta måste passera Vaxholms befästningar eller krångla sig genom andra bevakade öar och smala leder. Så att ge sig in i ett företag att ta sig genom Skärgården in till Stockholm som fiende skulle kräva stora resurser och ta lång tid. Man efterstävar ju att anfalla ett land snabbt och effektivt för att ta motståndet på sängen och det var en omöjlig uppgift genom att välja vägen genom Skärgården, det Svenska försvaret skulle då få tid på sig att bygga upp försvarsförmågan från land redan innan fienden nådde huvudstaden.

Att bomba med flygplan och skjuta missiler för att skapa oreda och slå ut förbindelserna i Stockholm är ju en naturlig tanke och därefter inta staden med styrkor, kanske med luftlandsättningar till en början och sen skapa hål i det Svenska försvaret att smita in genom. Men även det här var ett svårt uppdrag och skulle bli segdraget och resurskrävande, det skulle även bygga på sig ett motstånd med hjälp av den Svenska försvarsmakten som skulle skynda till för att förhindra en landstigning.

Men från öst hade man en, som man tyckte bättre plan, att jaga ut motståndet på havet från landsidan. Redan innnan 2:a världskriget och det följande Kalla Kriget så fanns det en medvetenhet om att ett anfall mot Stockholm skulle kunna ske från landsidan, alltså att Stockholm skulle kunna intas från Svensk mark och ut mot Stockholm för att skjuta det Svenska försvaret framför sig och ut mot Skärgården. Den här frågan aktualiserade under 1940-talet och man började se behovet av att täppa till möjligheterna att landstiga ovanför eller underifrån Stockholm och man började bredda kustförsvaret även söder och norr om Stockholms Skärgård.

Men vilka delar av kustlinjen behövde få ett starkare försvar, vart skulle fienden från öst tänka sig att landstiga för att ta sig landvägen djupt in i landet och anfalla Stockholm från landsidan? Det finns många platser men som ofta föll på ett befintligt försvar eller att det var geografiskt svårt, så det blev två områden som aktualiserades som troligast. I söder kustlinjen från Nynäshamn via Oxelösund, Bråviken med Norrköping, Vikbolandet med Arkösund och ner mot Sankta Annas Skärgård. Nynäshamn, Oxelösund och Norrköping hade djuphamnar som skulle kunna ta in djupgående landstigningsfartyg, så de var hotade. Vikarna från Södertäljeviken, vikarna in mot Nyköping och in mot Oxelösund, Bråviken samt vikarna mellan Arkösund och Valdermansviken var platser som skulle kunna behöva ett bättre skydd. Landsteg man här så kunde man avancera upp genom Sörmland och via Södertälje mot Stockholm och anfalla Stockholm från landsidan.

På den norra sidan om Stockholm så såg man liknande möjligheter för landstigning i ett invasionsföretag.. Gävlebukten mellan Bönan norr om Gävle och ner till Skutskär hade plats för djupgående fartyg och skulle kunna fungera för landstigning, där även hamnen i Gävle tillät just djupgående fartyg. Även sträckan mellan Skutskär och Östhammar nämndes som en möjlighet att ta sig in i Sverige norr om huvudstaden och för att sedan avancera genom Uppland mot Stockholm. Men även kustlinjen i höjd med Kapellskär och Norrtälje sågs som en möjlighet då man här kunde ta sig in med större fartyg, men här fanns begränsningar i form av små djup och många grund.

En väl vald plats för landstigning måste ju kunna bygga på att landstigningen sker så fort som möjligt och utan hinder, för att snabbt få igång en försörjningslinje och en landsättning av fordon och manskap. Ett överraskningsmoment som gör anfallet mer effektivt är ju att föredra framför långsamma strider för att avancera, så man behövde platser som snabbt kunde intas utan större motstånd.

Försvarsmässigt kring det här upplägget och för att minimera risken för landstigning söder och norr om huvudstaden behövde en plan som innefattade samtliga tre försvarsgrenar. Fasta positioneringar var ju under den här tiden det som försvaret byggde på, att ha starka befästningar och väl planerade försvarslinjer i flera led. I en första våg så skulle både Marinen och Kustartilleriet stå för motståndet, stöttat av Flyget och Armén skulle i sin tur ta hand om motståndet om fienden lyckades landstiga och avancera inåt landet. De här två kuststräckorna, söder och norr om Stockholm, fick ett förstärkt kustförsvar med nya stora befästningar att kunna slå mot fienden redan innan denne nådde kustbandet. Försvaret av Stockholm från Skärgårdssidan var redan ordentligt utbyggt med befästningar, så i princip förlängdes Skärgårdens kustförsvar åt både söder och norr. Stockholmsområdet fick Flygets beskydd genom anläggandet av Flygbaser i Tullinge (F18) och Barkarby (F8), men även i Uppsala (F16) och Nyköping (F3/F11). Även Söderhamns flygplats (F15) hade uppdraget att stå för bevakningen av Gävlebukten i ett scenario som innebar landstigning norr ifrån.

Anläggningarna byggdes efter hand ut och moderniserades. I söder på udden Femöre så byggdes det s.k. Femörefortet 1961-64 som en modern kem- och atomskyddad anläggning med tre 7,5 cm tornpjäser. Anläggningen, som var i drift 1964-1997 skulle försvara inloppet till Oxelösund men även inloppet till Marsviken och Bråviken. Från Femöre och söderut så byggdes olika försvarsverk efter hela kustlinjen, även på stränderna in i vikarna. Allt från enkla skyddsvärn till mer avacerade mindre anläggningar för tyngre artilleri. Försörjande berganläggningar för beredskapslagring och mobilisering byggdes på land en bit in, för att snabbt kunna upprätta bemannade poster. Längre söderut startade i början av 1960-talet byggnationen av nästa stora batteri, det i Arkösund och den på Bergön söder om Arkösund. Dessa två skulle försvara varsin farled in mot Norrköping, de skötte även de mineringar som låg utlagda över områdets farleder och försvaret av de viktiga hamnarna i området. Norr om Oxelösund så skötte Stockholms Södra skärgårds kustartilleri, även kallat Havsbandslinjen, skyddet av vikarna söderut. 1975 så såg man ett glapp i försvaret mellan Nynäshamn och Oxelösund och att något kraftigare måste byggas för att kunna försvara den sträckan. På ön Landsort så fanns redan ett äldre batteri, men som behövde förstärkas vapenmässigt. Därför byggdes en av de då toppmoderna ERSTA-batteriena, på Landsort, vilken stod klar 1977 och var i drift till 2000. ERSTA (Ersättning Tungt Artilleri), bestod av en automatpjäs på 150 ton, en Boforskanon av modell m/70 12cm tornautomatpjäs och som står i ett 18 meter djupt schakt och som skyddas av en 16 ton tung pansarkupol. Det byggdes fem ERSTA-batterier varav två utefter Stockholms Skärgård, en på Söderarm och en på Landsort idag finns som ett intakt museum, Söderarm är riven.

Norr och sydöst om Gävle byggdes motsvarande anläggningar som de anläggningar byggdes söder om Stockholm, med flera större anläggningar och rejäl beväpning. I princip byggdes tre huvudanläggningar och runt dessa mindre och enklare anläggningar. På Bönan nordöst om Gävle byggdes två anläggningar där en av dessa var bland de största som byggdes de här åren. De låg i varandras närhet och benämndes GE1 och GE2, de låg placerade på varsin sida av villan vid ”Grubban”. GE1 var bataljonsstaben och det tunga batteriets plats. Placeringen låg på Norrlandet, mellan Bönan och Utvalnäs och GE1 var en osedvanligt stor anläggning i berget och innehöll tio våningar under jord med plats för cirka 300 man. Bemanningen här skulle skötas av KA5 i Härnösand som hade ansvaret för utbildningen. KA5 var den enda marina utbildningsanstalten i Norra militärområdet och fungerade som en central förbandsenhet fram till nedläggningen. KA5 på Hemsö var en stor samtida anläggning med bevakningsuppdraget högre upp efter kusten (1945-1998), idag är anlägningen ett museum.

GE1 och GE2 kompletterades senare med ytterligare en anläggning som fick beteckningen GE3 och ligger kvar i Furuvik som museum. För att upptäcka fientliga fartyg och flyg fanns optiska observationsplatser och fasta radaranläggningar upprättade även här, bland annat på Limön och Eskön och även fasta och rörliga minspärrar byggdes, precis som på den södra sidan om Stockholm. GE1 och GE2 är idag rivna och plomberade, medan GE3 idag, som sagt, är ett museum.

I Norrtälje låg tidigare LV3 där luftvärnet hade en betydande roll i försvaret av Uppland och på flera platser i Uppland så fanns färdiga luftvärns- och robotplatser med syftet att stoppa en fiende som kom norrifrån. Liksom i Sörmland så hade även Uppland äldre krigsflygfält och nyare vägbaser, dessa har varit unika för Sverige då man snabbt kunde upprätta flygbaser på vanliga landsvägar om huvudbanan slogs ut på flygflotiljen eller om man ville verka närmare en fiende. Norra sidan hade även stöd av Signaltrupperna på S1 i Enköping som skulle stå för telefon- och radiokommunikation i händelse av en invasion. Signaltrupperna fanns tidigare även i Gävle men flyttades till Enköping 1982 och är idag Ledningsregemente. I Gävle låg tidigare I14 som skulle fungera som marktrupper i Gävlebukten vid en invasion. I14 Hälsinge regemente lades även det ner i nedläggningsivern 1997 och idag finns inga marktrupper i den här regionen.

På den södra sidan om Stockholm så tillkom försvarsanläggningar även långt in på land, för att snabbt kunna stoppa en invasion söder ifrån. I ett band mellan Bråviken och Arboga så upprättades radarstationer, ledningsplatser och otaliga mobförråd och försvarsplater. Det byggdes robotplatser och platser för mobila artilleripjäser, berganläggningar för stridsledning och vägnätet sågs över för att klara en snabb mobillisering. I Strängnäs hade tidigt pansarregementet P3, senare P10, placerats tillsammans med Härads stora skjutfält. P10 skulle snabbt kunna mobiliseras med pansarfordon och sköta skyddet söderut om fienden tog den vägen mot Stockholm, P10 lades dock ner 2004-2005. 1970 flyttas Svea Ingenjörskår, ING1, från Frösunda till nya lokaler vid Almnäs väst om Södertälje. Syftet var att kunna bistå P10 med upprättandet av vägar och broar i Sörmland under pågående strider, men även att både förstöra och reparera broar och vägar. ING1 läggs dock även den ner 1997 i den stora regementsdöden, ett toppmodernt regemente med stora övningsfält, anläggningen finns kvar men inte försvarsmakten. I Sörmland låg även Arboga som både hade skyddade förråd, verkstäder och ett flygfält som användes av CVA, Centrala Flyverkstan Arboga. Berganläggningarna här var omfattande och ingick i försvarstanken kring Sörmland. Här kunde robotar byggas och flygplan repareras i skyddade utrymmen. Ett antal mindre orter i Sörmland hade även de strategisk betydelse, som Hälleforsnäs med en stor förrådslagring och Åkers Styckebruk som tillverkade bl.a kanoner och innehöll en tid även kruttillverkning. I Sörmland ligger än idag Harpsund där regeringsfolk rör sig på ett mer avslappnat sätt. För deras beskydd så byggdes det skyddade uppehållsplatser i anläggningar i närheten och till det även ledningsplatser.

En invasion av Stockholm med omnejd skulle idag se något annorlunda ut. Det finns inget kustförvar kvar, allt är borta liksom många av regementena och berganläggningarna. Kvar finns flygförsvaret och Marinen samt små delar av Armén. Stockholm har inte heller längre så stor strategisk betydelse för en invasionsstyrka. Det är ju främst de styrande som en fiende kunde tänkas vilja få bort, men de kommer mest troligt att ha lämnat Stockholm tidigt till förmån för att kunna styra Sverige längre bort från Stockholm. Vill en fiende lamslå Stockholm idag så kommer man mest troligt att först slå ut broar och annan infrastruktur och på så sätt hindra Försvarsmakten från att mobilisera folk. Även en utslagning av elektronisk kommunikation skulle kunna ske med t.ex. ett strategiskt atomvapen som detonerar på hög höjd och bildar en EMP-puls som tar död på i princip all elektronik och mycket infrastruktur. Även bombning i olika varianter och luftlandsättning lär vara på viktiga metoder för att få ett snabbt fäste. Men det här är vilda spekulationer som är omöjliga att förutse, även om de säkert redan finns flera olika scenarier planerade av Sveriges Försvarsmakt.

Det finns mycket att se från den här tiden i de här kustområdena, som inte har raserats och plomberats. De stora anläggningarna i Bönan, GE1 och GE2, bjuder enbart på yttre betongkonstruktioner. GE3 i Furuvik är dock ett museum idag och väl värt ett besök, den anläggningen visar ett bra exempel på hur de var konstruterade. Även Femörefortet i Oxelösund är museum med hela anläggningen bevarad, även den är väl värt ett besök. De sista stora kustförsvarsanläggningarna som byggdes var ju ERSTA batterierna och där idag bara anläggningen på Landsort finns kvar i orört skick som ett museum som kan besökas.
Tittar man på kustlinjen med vikar norr om Skärgården upp mot Gävle och söder om Nynäshamn ner mot Arkösund, så finns den stora mängder av olika värnplatser och anläggningar för bl.a. minlinjer och flyttbart artilleri. Det är en så pass lång kustlinje så det är omöjligt att pricka ut varje plats idag, men om man letar så gör man inte det i onödan. Speciellt långt in i vikarna kan man hitta rester av försvarsanläggningar och även inne på land i Uppland och Sörmland.

Bilder; dels ur egna arkiv, även från nätets öppna källor och utan upphovsrätt. Text; från historiska sidor, böcker, återberättat och egna arkiv.